Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Prisbelönad
E. R. GUMMERUS: Arvet. Gebers 1942.
10:—.
Man har begått en häpnadsväckande
orättvisa genom att låta E. R. Gummerus dela första
priset med Folke Mellvig i tävlingen om
en roman "om denna tid". Ty den senares
"Genom spärren" är ett eländigt machverk
i jämförelse med den förres "Arvet", som
präglas av både stil och smak, är ett verk av
mänsklig och litterär kultur och handlar om
upplevda och genomtänkta problem. Kanske
är den inte otadlig som roman; den är till stor
del resonerande, episodisk, epistolär och rör
sig med ibland lite billigt kontrasterande
parallellförlopp, ett i Finland, där vinterkrigets öde
obarmhärtigt och oemotståndligt går fram
också över den enskilde, ett i Stockholm och
Sverige, där redaktör Johannes tjänstgör som
iakttagare, rapportör och stingande broms.
I porträttet av Johannes har Gummerus givit
bokens bästa människostudie: en irritabel
egocentriker, som suckar under utvandrarens
rotlöshet och brödskriveriets vånda; han bär på
den icke vapenföres hela mindervärdeskänsla
och förnimmer varje band, de må gälla släkt,
klass eller nation, som ett tvång. Hur ban
övervinner sina hämningar, finner en uppgift i att
som resetalare plädera Finlands sak och
slutligen lär sig acceptera sitt land och dess
historiska bundenhet som något vari han själv har
del och det på ett livsviktigt sätt, är vad den
fint berättade inre historien i romanen
handlar om. Men han stegrar sig inför de aldrig
helt utplånade motsättningarna mellan finskt
och svenskt, den lyckliga oemottagligheten för
heroiskt-patetiska locktoner hos de av
folkhemsideologien genomsyrade svenskarna, som
förmenas sakna historisk känsla. Han gör i
det sammanhanget en rad fräna anmärkningar
om Sverige, som kunna svida i vårt skinn
och svida gott, inte minst i den mån de
röra mammonismen, den förfäade
veckopressmentaliteten, välfärden på sofflocket och annan
okultur. Men i sin revolutionära konservatism
gör sig den gode Johannes nog skyldig till
både orättvisor och misstag, och man kan inte
förtänka främlingen om han saknar organ för
vissa sidor i svensk historia och egenart; hans
resonemang bli dock aldrig likgiltiga, och man
följer dem genomgående med intresse.
Mot denna bakgrund av tvekan och
splittring avteckna sig de finska livsödena med
enkel och patetisk följdriktighet. Det finns
undantag, det är sant: den lättsinniga,
själv-upptagna Elly Salander evakuerar i panik till
Stockholm efter första bombkrevaden, men hon
är och förblir — ett undantag. För de allra
flesta är allt självfallen, frasfri, resignerad
pliktuppfyllelse intill döden. Med särskild
gripenhet, som förmedlas också till läsaren,
tecknas det lyckliga paret Boris och Helen
Salander, han med något av den skälvande
känsligheten och det ädla blodet hos en
rashäst, hon med några stänk av orient i börd
och väsen och omstrålad av berättarens hela
förälskelse men kanske ändå en aning
artificiell och parfymerad, båda förenade i en het
och bärande känsla, vars uttryck och åtbörder
författaren lyckats fånga utan skymt av
jolmighet eller skönmåleri. Boris stupar, freden
kommer med sin nesa och förtvivlan, och tomheten
känns dubbelt stark inför en ny strålande
stockholmsvår (där återskenet från den norska
branden dock lyser med sin frånvaro), inför
kravet att föra arvet vidare och behålla tron
på offrens värde och mening ...
Boken har sin egen stil, en stil med långa
svep, som förvånande nog varken trötta eller
tynga utan stryka mot tinningen som ihållande
vindfläktar, än varma och mjuka, än stränga
och isiga. Det finns atmosfär kring människor
och situationer i denna bok, och där finns gott
om stämningsbilder, som man inte glömmer:
en festlig och hektisk sommarkväll i Hangö,
en nattlig båtresa över Bottenhavet, den
stigande oron och ångesten inför krigshotet,
den förtätade dunstkretsen i ett
trupptransport-tåg, konkreta vinterkrigsbilder, där
andedräkten står som en rök i den klara luften, slutligen
ondskan, det trumpna, sammanbitna hatet, som
slår ut från den tillfångatagne ryske
kom-munistofficeren. Granskaren har tyvärr inte
läst E. R. Gummerus’ föregående böcker, men
han behöver bara ha läst denna för att känna
sig stå inför en författare, en av de riktiga,
ehuru ideologiskt mantalsskriven i ett
mot-ståndarläger. Holger Ahlenius
726
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
