Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 9. November 1942
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
strömmade styrka och kraft mot henne ur den
varma myllan och hon kände det som om hon
bara skulle behöva lägga sig ned och vila mot
den för att slutas in i dess mjuka famn och
komma till ro." Anmälaren är tämligen nära
bekant med några lantbrukarhustrur men tror
inte att någon av dem i en liknande situation
skulle känna just annat än stelhet i knäna och
värk i ryggen. Det är mera prosaiskt och inte
så lockande att skriva om, men det som skrivs
kan i gengäld bli bättre.
Emellertid tycks författarinnan känna till
jordbruk grundligt, och det hon skriver om
lantlivets vardag är ofta bra. Hennes stil är
också mogen och balanserad, ganska kraftfull
utan ansträngning, men med en mjukt kvinnlig
kontur. Ryggraden i den är lite förstärkt med
isländsk saga: "Vintern som följde blev tung
och tyst. Hedvig födde ett barn i november.
Det var en pojke, och han hälsades med liten
glädje. Han var inte lik Gunnar utan bråddes
på Hedvigs släkt. De kallade honom Ingvar."
Den vanliga romantekniken, dialogrik och
dramatiserad, har Greta von Schoultz inte brytt
sig om att utnyttja; Hedvig har i boken precis
tio repliker att säga, och allt det övriga
meddelas i referat som flyter stillsamt och jämnt.
Det är kanske en väl försiktig hållning; den
moderna romanen har dock att bjuda på en
del berättarknep, som om de används med
moderation kan bli ganska verkningsfulla. Hade
man också fått höra andra och häftigare röster
än författarinnans välmodulerade, skulle boken
inte ha blivit lika rogivande men kanske ha
gjort ett starkare intryck. De stilistiska
tillgångarna gör emellertid att man kan knyta
vissa förhoppningar till denna debutant.
*
Ett grövre och ojämnare målföre har Allan
Eriksson. I hans roman är det krångligt och
trångt både i stån och på landsbygden. Han
berättar om tre ungdomar från en småstad
som efter diverse öden — en som sjöman, en
annan som AK-arbetare, en flicka som
hemhjälp i Förenta staterna — hamnar
tillsammans i en liten lägenhet i Gamla stån. Det är
mest elände och arbetslöshet som de har stött
på, och det går inte bra för dem: flickan Stina
får sex månader i Landskrona för lösdriveri
och kan nog inte ta sig upp ur prostitutionen;
pojkarna åker fast för spritlangning, men de
har en skrotaffär som de sköter och de kommer
kanske så småningom på fötter igen.
Författaren är inte alldeles klar över vad
han ska tro om det liv han skildrar — vem
bär skulden för att trion råkar illa ut?
"Kanske var det deras fel, kanske samhällets. Vad
vet jag." Man begär inte av författaren att han
ska kunna fördela ansvaret rättvist;
Dostojevskij har ett svar på denna fråga, Dreiser ett
annat, och det krävs mycket auktoritet för att
man ska ha någonting att invända eller
till-lägga. Men man skulle ha önskat att figurerna
framträtt i lite klarare dager. De är hurtiga
alla tre, trevliga och arbetsamma när de
kommer över arbete, men i vissa situationer
handlar de på ett sätt som ur samhällets
synpunkt är orätt och ur deras egen åtminstone
oklokt. I andra avseenden skymtar man inga
större fel på karaktärerna, och ungdomarna
tycks inte, likt majoriteten av ertappade
lagbrytare, vara särskilt klent begåvade. På den
punkten är Allan Erikssons roman inte
tillfredsställande.
Annars är den inte oävet berättad. Mycket
verkar erfaret och sant: AK-arbetet i Småland
med hembränning och luftknog,
Sjömansförmedlingen i Göteborg och de första dagarna
till sjöss, snöskottar jobbet, det lilla krypinet
i Gamla stån. Annat förefaller onödigt tjockt
påbrett. Stilen saknar egentlig pregnans och
är retsam genom sina många oekonomiska
apostrofer: "Ä’ de’ så kvalmi’t ida’?" Men
författaren har uppenbarligen haft glädje av
att få berätta historien, och en mindre del av
den glädjen tillfaller också läsaren.
*
Båda dessa romaner har lyriska titlar, och
lägger man till en tredje debutantroman, Arvid
Carles, får man början på en dålig dikt:
Grönska, min gränd!
Ännu är det sommar.
Det går en vind i gräset...
Alla har de sin gröna dal att minnas; man
får hoppas att modet blir kortvarigt.
Hos Arvid Carle är det också en yngling
som kommer på Långholmen. Perspektivet på
den historien är trängre: Herbert Lind har
bara klippt till en pojke som ofredat honom
729
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0745.html
