Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
den mest drastiska naturalism i språket, en
grandios diktare och visionär, en intelligens
som i den stora visionen av "munken på
stegen" har uttryckt alla det radikala tvivlets
argument, en mild moder och dugande husfru
som har fått hela världen sig given till
arbetsfält. När man var ung och barnslig kände man
en liten, hemlig tagg mot Birgitta innerst inne.
Kanske kom den från Heidenstams bild eller
fanns redan under skoltiden när man inte
kunde smälta hennes handlingssätt mot dottern
Karin. Den medeltida asketism som förkunnar,
att "jungfruligheten förtjänar kronan,
änkeståndet närmar själen till Gud, äktenskapet
utestänger icke från himlen", är ju vår tid ytterst
främmande. Men godheten och förbarmandet
hos Birgitta framträder starkt i alla skildringar
— så också i denna moderna biografi. Birgittas
vänner blev henne sällsynt trofasta, och
personlighetens utstrålning verkade som den kyligt
friska doften av en röd ros, godhetens
sinnebild: "Rosa rörans bonitatem ..." Intressanta
är berättelserna om hur hon fann den sjuka
punkten hos många neurotiska och besatta,
och drastisk berättelsen om hur hon frälste
skökan, som djävulen hade fattat "med fem
händer". Vad dödssynderna var kraftiga på
den tiden: ingen behövde uppträda till deras
försvar! Men "Gud är rättvis också mot
djävulen", heter det, han låter alltid djävulen få
sin chans — ett intressant uttryck för att det
onda måste finnas. — Birgitta fick, i den värld
som var hennes, tillfälle att utveckla sig
utomordentligt rikt och fulltonigt. Hon upplevde
äktenskap, resor, barnafödsel och
husmodersmakt, innan hennes egentliga andliga
verksamhetstid började. Därav, bland annat, kommer
sig väl den kärva sundheten i hennes visioners
språk, naturligheten när hon talar med "Maria
Joakimsdotter", vars sonhustru hon anser sig
vara, satt att verka i de bortglömdas ställe.
Ganska vagt och förstrött går Jørgensen in på
själva karaktären av hennes visioner, man får
ej något starkt grepp om saken. Men tydligt
är ju att Birgitta uppfattade sina syner och
handlingsimpulser som direkta budskap från
himlen. Om visionärens salighet berättar hon
i ljuva ord:
Och när synen tog slut, blev mitt hjärta så fullt
av värme och jubel, att intet mer kunde få rum däri,
om jag skulle fortsätta att leva, ty då skulle det
brista av glädje. I flera dagar var mitt hjärta så brädd-
fyllt som en uppblåst säck, och det fortfor, allt intill
dess jag fått alltsammans framfört till en from man,
som nedskrev det så fort som möjligt. Men då allt
var nedskrivet, blev mitt hjärta och min kropp
långsamt som de varit förut.
Nästa volym skall handla om Birgitta i
sydliga länder, där Jørgensen också har vistats
på ort och ställe. Man har anledning vänta sig
intressanta bilder och målningar också i den.
»
Franz Werfel jagades under det franska
sammanbrottet 1940 jämte andra flyktingar
till det berömda Lourdes, där han kom att
starkt leva sig in i historien om miraklerna
i grottan Massabielle. I sin nöd gav han ett
löfte, att om han kunde nå Amerikas kust
skulle han skriva "Sången om Bernadette".
I våra dagar är romanen den enda
uttrycksmöjligheten för ett sådant ämne, säger Werfel,
och ordalagen tyder på ett lätt missnöje med
själva konstformen, som ju numera är oerhört
banaliserad. Kanske nya håller på att bryta
sig fram — poetiska dramer som Eliot önskar,
eller andra? Icke desto mindre är det ett
inspirerat verk som Werfel här har skapat,
med klara plastiska scener och fyllt av en
bitter, obändig, brusande poesi, allt behärskat
av ett kraftfullt intellekts översyn. Flickan
Bernadette Soubirous fick i grottan vid floden
Gåve flera visioner av en kvinnogestalt, som
hon själv kallade Damen och andra benämnde
den allrasaligaste jungfrun, och grävde på
Damens befallning fram en källa ur marken,
vilken som bekant åstadkom flera
helbrägda-görelser av själsligt betingade sjukdomar. Efter
sin död kanoniserades hon av påven.
Materialet är alltså autentiskt, men Werfel
har levandegjort det med diktarfantasi. Man
ser henne så klart för sig, den lilla sydfranska
mjölnardottern med sin mörka, apatiska blick.
Hon lider av astma, i skolan är hon den sämsta
bland proletärbarnen, oförmögen att fatta ens
det enklaste av kristendomsundervisningen.
I hennes egen inre oåtkomliga värld är allt
bild och syn, konkret påtaglighet. Så får hon
sina outsägliga upplevelser som snart väcker
ett starkt uppseende bland befolkningen och
ger myndigheterna — i Napoleon III:s
Frankrike — stora bekymmer. Själv är hon sömnigt
ointresserad av detta oväsen, nästan skrämd
av det ibland. Med en älskandes begär att
731
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
