Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
giska resning. Några minnen av italiensk
krigskonvalescens är sällsynt äkta i sin frasfria,
skygga självbespegling och inneboende ironi.
"Berg som vita elefanter" är ett framstående
exempel på stark verkan genom diskret
antydningsteknik. "Efter stormen" hör till de av
Hemingways noveller som i tonen påminner
om Sherwood Andersons, men motivet med
den misslyckade vrakplundringen är egenartat,
framför allt genom sitt exakta detalj studium.
De senast skrivna novellerna, de båda som
inleder och avslutar urvalet, har afrikanska
motiv och är Hemingways mest mogna, mest
personliga och djupast kända. Båda är
dramatiska uppgörelser, där vanans forsumpning och
överklasslivets tomhet ställs i bjärt belysning
genom sexualitetens och dödens fundamentala
krav.
Inte minst dessa noveller visar att
Hemingway är en författare som utvecklas. Han har
förlorat något av sin ungdoms kärva vitalitet,
sin hårt instrumentala effektivitet, men han
har vunnit i mänsklig erfarenhet, i klokhet,
i allsidig konstnärlighet. Han är en av de
ganska få, nu medelålders amerikanska
författare som man alltjämt väntar sig mycket av,
ja, som man rentav kan vänta sig viktigare
ting av i fortsättningen än hittills. Som
novellist hör han sedan femton år till mästarna, utan
att han annat än tillfälligtvis upprepat sig eller
avtrubbats. Även detta svenska urval bör kunna
bli en betydelsefull litterär vägkorsning, en
samlingspunkt för novellkonstens kommande
revolutionärer. Artur Lundkvist
Tre slags kärlek
A. J. CRONIN: Tre slags kärlek. Översättning
av Nils Holmberg. Tiden 1942.
12: 50.
Med sin senast till svenska översatta roman
har Cronin velat skriva en monografi över en
mänsklig lidelse. Det är uppenbart, att han
inte är rädd för att giva sig i kast med stora
uppgifter. Denna roman om den härsklystna
kärlekens tragedi är monumentalt tänkt och
fullföljd med den dystra konsekvens, som är
Cronin egen. Att hans krafter ställvis inte räckt
till, beror kanske på att han inte givit sig nog
med tid för utförandet.
Det första avsnittet, som skildrar
huvudpersonens kärlek till mannen, är utan vank.
Utvecklingen från den lugna upptakten fram till
det tragiskt upprörda slutet sker med samma
imponerande naturnödvändighet, som när en
bred och stilla flod pressas samman till vilda
forsar och vattenfall. Hustruns svartsjuka är
kusligt gripande, och den uppväcker trots sin
oresonlighet detta medlidande, som enligt de
gamle var den stora tragediens mål.
Skildringen av hennes kärlek till sonen har
inte samma fasta utformning. Man har svårt
att tro på denna nästan patologiska
äganderättskänsla hos en varelse, som i övrigt visat
sig så sund och livsduglig. Detta moderstyranni
är kanske ingen alltför ovanlig företeelse, men
den står säkert inte att finna hos kvinnor av
detta slag. Det rör sig här om en abnormitet
av helt annan art än den trots allt tämligen
normala svartsjukan i första delen. Författaren
har råkat ut för det vanliga missödet, att en
diktad karaktär får ett så självständigt liv, att
den vägrar att låta pressa in sig i den mer
eller mindre uppkonstruerade handlingen. Den
duktiga affärskvinnan och heroiska
pliktmänniskan tränger ut den bild av hysterisk
moderskärlek, som författaren vill ha fram. Bimotivet
visar sig ha större lyskraft än huvudmotivet.
Slutdelen handlar om kärleken till Gud,
hennes sista resurs. Trots dess relativa korthet
gör detta avsnitt det kanske starkaste intrycket.
Hennes självhävdelse i klostret och hennes
nackstyva oböjlighet är här åter fullt i
överensstämmelse med hennes karaktärs inneboende
sundhet, som revolterar mot förtryck och
pedanteri. Det enda man kan invända mot är
beskrivningen av själva omvändelsen. Denna
mystiskt-extatiska upplevelse inför krucifixet
brukar utgöra kulmen på en lång tid av
grubbel och själskamp. För den religiöst
indifferente, som det här är fråga om, brukar
frälsningsvägen snarare gå genom vittnesbörd
och verklighetsupplevelser. Överhuvudtaget gör
skildringen av omvändelsen med dess ymniga
ordflöde och flitiga användande av ordet extas
intryck av att höra till de sidor, som tillkommit
i brådskans tecken.
Alla invändningar förstummas emellertid
inför det mäktiga helhetsintrycket, och porträttet
av Lucy Moore utgör en värdig pendang till
fader Chisholm i "Himmelrikets nycklar". Även
734
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
