Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hafsverk, som kontrasterar mot den ambition
man likväl anar att där finns nedlagd.
Holger Ahlenius
ELVIN ENQVIST: Gilja. En berättelse från
mellersta Norrland. Norstedts
1942. 6:—.
"En berättelse från mellersta Norrland" har
poeten Elvin Enqvist anspråkslöst kallat den
lilla roman varmed han debuterar som prosaist.
Men det oaktat är berättelsen lyckligt fri från
varje inslag av bygdekrönika och etnografi.
Därtill komma också positiva egenskaper.
Själva titeln förefaller löst påklistrad; "Gilja"
handlar om två drängar, som en julafton vid
stationen avhämta en rival till den ene. De
äro lätt berusade, hästen råkar i sken, kärran
välter, och frestelsen att vräka den avsvimmade
rivalen i älven blir den ene av drängarna
övermäktig. Den andre tvingas genom hot till
tystnadslöfte. Författaren åskådliggör nu ganska
suggestivt och i skickligt frammanade
ohygge-stämningar, hur samvetskvalen och själsångesten
gripa allt hårdare tag om den sistnämnde och
hur hatet mellan de båda männen efter hand
växer till en sådan styrka att han utvandrar
till Amerika. Dråparen är av hårdare virke,
men sedan den mördades lik oväntat bringats
i dagen, växer skräcken för upptäckt och driver
honom slutligen till självmord. Denna dystra
historia får väl i Elvin Enqvists utformning
knappast mer än novellens räckvidd; den
verkar överhuvud en smula blodfattig och
opersonlig. Men den är skriven på en vårdad och
sordinerad prosa, visar prov på en fin och
övertygande psykologi och har en sober
saklighet, som är enbart sympatisk och vinnande.
Elvin Enqvist kan i alla händelser både skriva
och berätta, och det är man inte bortskämd
med bland årets svenska debutanter.
Holger Ahlenius
KRISTINA LINDSTRAND: Dagöppning.
Gebers 1942. 7:50.
Kristina Lindstrands debutroman har hämtat
motivet från den del av Sverige som går under
den poetiska benämningen Järnbäraland. Till
sin stil och gestaltning ansluter den sig ganska
troget till 90-talets historiska romantik:
framför allt går Selma Lagerlöf igen, inte minst
i teckningen av romanens centralgestalt, den
maktlystna Gruvmora. Den mystik, varmed i
denna bok bergshanteringen omges, kan
understundom bli ganska prövande. Men
författarinnan saknar inte sinne för de dramatiska
momenten i det liv hon åskådliggör —
skildringen av gruvraset är till exempel inte illa
gjord — och har ett visst handlag med de
människor hon ställer för läsarens ögon. De
risker denna författarinna löper stå i samband
med hennes svaghet för romantiska effekter:
kunde hon bepansra sig mot sådana lockelser,
skulle hon säkerligen åstadkomma verkligt
hållbara ting. Den bergslagsmiljö som träder
oss till mötes i hennes förstlingsverk är i varje
fall skildrad med insikt och inlevelse.
Johannes Edfelt
ELISABETH HÖGSTRÖM-LÖFBERG: Att få
älska. Hökerbergs 1942. 7:50.
En oförbätterlig optimist är väl en sådan
som anser att all olycka egentligen beror på
missförstånd. Man kan haka sig fast vid detta
missförstånd, men i själva verket är det ganska
lätt uppklarat, bara den finns till reds som kan
räcka den hjälpande handen, uttala det rätta,
förlösande ordet. Alla behöver vi hjälp,
varför hjälper vi då inte varandra?
Något av denna anda synes mig besjäla
Elisabeth Högström-Löfbergs posthuma roman.
Som författare blir en oförbätterlig optimist
gärna ett slags deus ex machina för sina
personer, sänder vinkar i deras väg, låter saker
och ting hända i rätta ögonblicket, ordnar så
att de (oförmodat) stöter samman med för
tillfället (och för historiens fortkomst)
lämpligaste person. Författarinnan har börjat sin
roman med slutet för ögonen, och slutet heter
Lyckan. I boken, som dock är en
vardagsskildring, blir halvtjoget människor ganska, eller
mycket lyckliga, medan en ensam går under
i det obestämt brusande fjärran. Mot denna
förvisso nödvändiga men högst otillräckliga
fondkuliss av mörker ter sig de övrigas lycka
väl fadd och tiodelad.
Boken handlar i småstäder, på små
herrgårdar och i en ganska dilettantiskt uppfattad
högskolemiljö i Stockholm, vars studenter
slänger omkring sig med onödigt många tyska
"studentikosa" glosor av anno dazumal. Boken
vill som sagt vara en vardagsskildring, men
en vardagsskildring med helgdagstendens. Den
741
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
