Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
humant patos, vilket särskilt kommer till sin
rätt i kapitlen om grekernas heroiska kamp
mot den förkrossande övermakten. Man hade
dock varit författaren tacksam om han offrat
några sidor på att teckna själva den politiska
bakgrunden till alla de spännande upplevelser
som han varit med om. För mången läsare
kommer nog mycket av både namn och
händelser att nu hänga åtskilligt i luften.
Bo Enander
ALEXANDER WERTH: Ryssland i krig.
Översättning av Chrissy Sterzel och Johan
Lilliehöök. Ljus 1942. 7: 50.
Det har inte varit något märkligt, som
blivit uppenbarat för författaren till "Ryssland
i krig", när han som Reuters
specialkorrespondent vistades i Moskva under det
tyskryska krigets första halvår, men därmed är
inte sagt att hans bok skulle sakna intresse.
Framför allt ger den en god föreställning om
rysk folkstämning, i detta ords egentliga
innebörd. Redan för ett år sedan konstaterade ju
kritiska tyskar, att de ryska soldaterna inte
ville ge upp ens när de enligt alla strategiska
principer voro besegrade. Hos Werth får man
en del civila stickprov på samma nationella
hängivenhet. Den ryska motståndsandan må
kallas barbarisk och primitiv; hos många tycks
den likväl vara förbunden med en känsla av
delaktighet i ett gemensamt ansvar. Man kan
inte låta bli att jämföra den med den
genom-reflekterade défaitism, som möter i
motsvarande skildringar från den franska fronten.
Werth ägnar ingen uppmärksamhet åt
bolsjevismens skuggsidor; inte utan skäl kan han
mena att den engelska allmänheten ända till
den 22 juni 1941 knappast fått höra annat
än skräckskildringar från Ryssland. Men även
om hans bok i viss mån måste betraktas som
en propagandaskrift så verka hans samtal med
arbetare och soldater äkta. Deras känsla av
att ha varit med om att bygga upp något stort
har fått sin förklaring sedan man bevittnat
den fruktansvärda effektiviteten hos Rysslands
tunga industri.
Vid sin ankomst till Ryssland ett par dagar
efter krigsutbrottet fann Werth, att ryssarna
ställde sig minst sagt skeptiska till
engelsmännens vilja att lämna direkt hjälp. Den
traditionella engelska bolsjevikskräcken jämte vissa
minnen av Englands hållning under
vinterkriget mot Finland hade kommit ryska
regeringen att utesluta engelska hjälpsändningar
ur sina kalkyler. Cripps hade lyckats hålla de
rysk-brittiska relationerna vid makt men
knappast mera. Det har tydligen varit avgrunder
av inbördes misstro, som måst överbryggas,
och man avvaktar med intresse en skildring av
broslagningen Downing Street—Kreml.
Ulf Brandell
ROLV LAACHE: Nordmenn og svensker ejler
1814. H. Aschehoug & Co.
Oslo 1941.
En kulturhistoriker har här sammanflätat
otryckt eller eljest mer undangömt källmaterial
till en krönika från synpunkten av
norrmännens endels smärtsamma och endels villiga
anpassning till den nya ordning, som de snart
kom att kalla "tvångsäktenskapet" med
Sverige. Det har blivit en mycket levande bok,
buren av en fin och intim teckning av ett
myllrande persongalleri. Till väsentlig grad blir
temat svensk-norska misstämningar. Svenskarna
kände väl sitt övertag och var inte alltid så
taktfulla som situationerna skulle krävt.
Verkets förra avsnitt är uppbyggt kring J. A.
von Hartmansdorffs dagböcker och brevväxling
från hans tid som sekreterare hos
riksståthållaren (1816—21). Den svenska
konservatismens blivande hövding lärde sig förstå det nya
Norge och hämtade åtskilligt av reformatoriska
impulser därifrån men kunde dock tala om
"vår egenskap av beskyddare" och om
norrmännen som "de beskyddade". Bokens senare
del följer de första ansatserna till norskt
målsträv och ger högst intressanta inblickar i en
nations språkliga födslovåndor eller rättare
"renässansvåndor". När man först sökte finna
Norges språkliga egenart, råkade man även ut
för lån från svenskan, vilket blev ytterligt
misstänkt — så Nicolai Wergeland, skaldens fader,
och göticismens norske parallellgestalt Johan
Storm Munch. De språkligt konservativa åter
var dansk-norska patrioter. Redan omkring
1820 synes Norge ha funnit en betryggande
stomme av eget väsen. Skalömsningens
ömtåligaste skede, som Laache avvunnit både
rörande och tänkvärda aspekter, var
överståndet. Tom Söderberg
748
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
