Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Sivar Arnér: Skon som krigaren bar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIVAR ARNÉR
— Hur vurna ska de va?
Lakejen log åt hans sludder. Han hade
aldrig hört Joel tala, men nu kände han igen
honom, en av pigorna brukade härma honom.
Och han var inte längre så ängslig.
— De ska va längre än grevens. Ett halvt
tum.
Han tvekade. Men så tittade han på sin
tumme där han mätt till ett mått, och sen var
han säker på sig.
— Men svanget får inte va för högt. Och
skaftet ska va kraftigt. Begriper han?
Joel mumlade och nickade till svar. Han var
visst glad att få en ny beställning.
Lakejen tittade närmare på honom. Det vita
håret skar han själv av med sin kniv: det hade
breda gropar här och var efter snitten. Ansiktet
var gredelint och knöligt av frostskador, till
och med på ögonlocken, skägget var tunt och
skylde inte en böld på kinden. Rocken hängde
på de beniga axlarna som på en torkstör, den
hade klumpiga stoppar av svart garn i det
gråa tyget. Så såg han ut, han som ibland
kallades Jesus.
Plötsligt blev Joel betänksam: Trommels
olagade skor stod på laven.
Lakejen slog ut med ena handen, som
greven gjorde när han konverserade.
— Lappri! För resten var Trommel oppe
i köket i går och sa att det var ingen il med
hans skor. När baron behövde.
Han upprepade för sig själv ordet baron.
— Det är en fin karl som han ska få göra
stövlar åt. Vi har honom som gäst.
Efter hand blev lakejen allt ivrigare. Han
glömde sina korta adelsgester och satte sig på
laven framför Joel för att berätta om baron.
Det var en huggvärja till karl. Han var med
på kungens tid, och sen hade han slagits
i Spanien och Polen. Bringan var som ett
berg. Och ändå var han så fransk och fin av
sig. Gav man akt på grevinnan så märkte man
att hon redan var förälskad i honom. Och fast
greven var greve så hörde han bara på när
baron yttrade sig.
För att nu inte tala om folket. De kappades
om att göra baron tjänster, helst som de fått
veta att han skulle skickas utomlands i ett
viktigt ärende. Lakejen hade snappat upp en
hel del vid serveringen, men det var sekreta
ting, så han teg. I alla fall så hjälpte hela
slottet till att ta hand om baron, alla utom
stallknekten som var en urbota idiot. Och
honom hade också baron gett. Men kocken la
klockskrap i maten, påstod han åtminstone.
Och själv hade lakejen hittat på ett bra knep,
eller rättare sagt, kammarherrn hade hittat
på det åt honom: om morgnarna, när han
borstade barons röck, så tog han krysstag med
borsten.
— Han Joel, om han kunde göra något bra
med stövlarna så vore det inte så avigt.
Lakejen rynkade pannan och funderade.
— Va läder ska det va? sluddrade Joel utan
någon baktanke på magi.
— Ross sa baron. Men man kunde förstås
tänka sig ...
Dock fann lakejen inget lämpligt att föreslå.
Joel stabbade bort till sitt läderförråd och
plockade med styckena, böjde samman dem
och mätte, som om han var angelägen att börja
genast.
Men lakejen menade att han gärna kunde
tala om de hemligheter som han snappat upp.
Saken var den att nästa vecka skulle baron
fara till Stockholm. Men där skulle han bara
stanna ett tag, sen skulle han fortsätta till
Turkiet. Ryssen låg i krig med turken, tillfället
var kommet att ta honom i ryggen, alliansen
från kungens tid skulle förnyas. Det skulle
baron ombesörja. Och sen skulle ryssen malas
till kli.
Lakejen skrattade och spände på sina armar.
Han talade om hur stark den ryska hären var.
Han visste hur stor garnisonen var i
Petersburg, det hade han hört vid bordet. Han
766
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
