Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Artur Lundkvist: Herman Melville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMAN MELVILLE
ning väckte sådant uppseende att det ledde till
denna straffmetods avskaffande. Han satte även
in en målmedveten stöt mot marinläkaren som
av ren operationslystnad gör en onödig
amputering, vilken lyckas utmärkt fast patienten
råkar avlida. Boken rymmer för övrigt en rad
goda människostudier och har ett fyndigt
ledmotiv i den vita jackan, symbolen för
berättarens främlingskap i den instängda världen
ombord på krigsfartyget.
Samma år, 1849, gjorde Melville även en resa
till Europa och besökte England, Frankrike
och Tyskland, delvis i sällskap med en tysk
filolog, som han ivrigt diskuterade filosofi med.
Han återvände hem med en mängd åtrådda
böcker i bagaget och bosatte sig nu på landet,
i Berkshire, Massachusetts, där han förvärvat
sig en gammal gård och tänkte ägna sig
delvis åt lantbruk. Han råkade få till granne
den mest framstående samtida amerikanske
romandiktaren, Hawthorne, vars just utkomna
"Scarlet Letter" han läste och skrev en
entusiastisk uppsats om. Melville trodde sig i
Hawthorne finna en själsfrände, välbekant med det
ondas problem, shakespearesk i sin konst och
en mästare i skuggeffekter. Men han väntade
sig alltför mycket av vänskapen med honom,
hans lidelsefulla natur krävde en gemenskap
som den reserverade Hawthorne inte var
mäktig. Illusionen höll dock medan han skrev
sitt stora verk, "Moby-Dick or The Whale".
•
Det var valfångstens epos han ville skapa
med "Moby-Dick". Instinktivt eller avsiktligt
hade han sparat på sina erfarenheter av
valfångst, och nu satte han in alla sina krafter
på detta ämne, förenande upplevelser och
vetenskapligt studium med inspirerad fantasi
och symbolisering. Det blev en egendomlig
hybrid: inte roman, inte dokumentarisk
framställning, inte allegori, men ett elementärt
mäktigt och förbryllande sammansatt verk,
kongenialt med sitt ämne: en Leviatan till bok.
"Kalla mig Ishmael." Så börjar med största
direkthet "Moby-Dick": det är det
berättande jaget, en världens utstötte, som talar.
Melville har dock inte i högre grad
identifierat sig med denne Ishmael, därtill har
han haft alltför många andra intressen att
bevaka: han ingår i allt, i varje gestalt, och
först och sist i själva dramat mellan kapten
Ahab på "Pequod" och Moby-Dick, den vita
jättevalen. Under eposets växt och stegring
tappar han nära nog bort den obetydlige
Ishmael. Som andra av Melvilles viktigaste
böcker börjar även "Moby-Dick" i en annan
stil och med ett annat skildringssätt än den
senare söker sig fram till, men denna gång
sker det med en liksom omedveten konstnärlig
konsekvens. Så länge handlingen ännu rör sig
på landbacken är Ishmael huvudpersonen och
den direkte berättaren, men så snart han som
besättningsman på "Pequod" lämnar hamnen
bakom sig blir han bara en skugga i den
episka värld och det opersonliga skeende som
fartyget företräder i elementens oändlighet.
Ishmael kommer, liksom en gång Melville
själv, till New Bradford för att söka hyra på
en valfångare. Han övernattar på ett värdshus
där han nödgas dela säng med harpuneraren
Queequeg, en söderhavsvilde med filade tänder,
släpande på ett torkat människohuvud som
han försöker sälja. Queequeg bär alltid med
sig sin rakknivsskarpa harpun, han offrar till
en liten svart träidol, han drar av artighet på
sig skorna under sängen om morgonen och
han räknar med stigande förvåning massan
av blad i en bok. Det behövs bara en smula
vänlighet från Ishmaels sida för att Queequeg
ska bli hans vän för livet. Det är ett mycket
levande och fantasifullt vildeporträtt, men
Queequeg anses också företräda den bistra
verkligheten, världens blinda krafter på gott
och ont, som Ishmael med någon
självöver-vinnelse når ett harmoniskt förhållande till.
Hela den inledande hamnskildringen har en
779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
