Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Artur Lundkvist: Herman Melville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMAN MELVILLE
fragment, som dock delvis hör till det viktigaste
Melville skrivit. Även om "Pierre" bara är
ruinerna av ett diktverk vittnar likväl dessa
patetiskt om vad det varit ämnat till och skulle
ha kunnat bli.
Melville var så ensam att han dedicerade
denna bok inte till någon levande varelse utan
till berget som han såg från sitt fönster, det
majestätiska Mount Greylock. Han skrev blott
för sig själv och ville förutsättningslöst tränga
in i sitt eget innersta. "Hädanefter vill jag inte
veta av annat än Sanning", heter det. "Jag vill
veta vad som är och göra vad min djupaste
ängel dikterar. — Jag ska följa den ändlösa,
vindlande vägen, den strömmande floden i
människans grotta, obekymrad om varthän
jag blir förd, likgiltig för var jag landar."
I "Pierre" vände han sig till ett helt annat
område av sin erfarenhet än förut: han
försökte klarlägga sin inställning till kvinnan och
kärleken. Det var det område där han var mest
hämmad, det var hans djupaste revolt mot sin
puritanska tradition och mot de förhärskande
livsschablonerna. Men han lyckades inte
genomföra den, trots många djärva och geniala grepp.
Både hans medvetenhet och hans erfarenhet
var i detta fall otillräckliga. Han ryggade
tillbaka för de yttersta och avgörande
konsekvenserna av sin intuitiva insikt.
Pierre, den tjuguårige herremanssonen, är
i mycket ett idealiserat självporträtt från
ungdomen. Melville har tilldelat honom allt vad
han själv fått försaka: Pierre är
utomordentligt utrustad, arvtagare till anseende och
rikedom, och livet ler förföriskt mot honom.
Fadern är död och dyrkas av Pierre som ett
högre väsen; modern är en stolt och
ungdomlig kvinna; de kallar varandra för broder och
syster. Han är förlovad med Lucy, en älsklig
flicka, som modern räknar med att kunna göra
till ett oskyldigt bihang åt sin familjelycka.
Allt är svärmisk idyll och den mest aningslösa
förhoppningsfullhet råder. Men Melvilles stil,
som i detta parti är extatiskt uppjagad och
nästan pekoralistiskt utsmyckad, förråder
ohållbarheten i situationen.
På ett symöte svimmar en flicka med ett
skrik vid åsynen av Pierre: en främmande
mörk skönhet, som gör honom egendomligt
upprörd. Efteråt får han ett brev från henne
där hon förklarar sig vara hans syster, Isabel,
frukten av faderns hemliga
ungdomsförbindelse med en landsflyktig fransyska. Han
träffar henne nattetid i en avlägsen bondstuga
och medan hon berättar om sitt liv betraktar
han fascinerad hennes av sorg genomlysta
ansikte, och ett sällsamt öde stiger fram med
en dröms dunkla suggestivitet, under det hon
stundom avbryter sig för att låta sin gitarr
ljuda i vilt klagande musik. Denna ljuva
varelse, hans okända syster, vädjar
oemotståndligt till hans djupaste impulser, och
idealiserande sin beskyddarinstinkt är han genast
beredd att för hennes skull vedervåga allt.
Hans uppfattning om fadern blir med ens helt
förändrad: han skymtar honom som han varit
i ungdomen, förälskad, mänskligt levande, och
betraktar nu den senare idealgestalten som en
borgare förstelnad i ett konventionellt
äktenskap. Men det skulle modern aldrig kunna
förstå, hon är instängd i respektabilitetens
fängelse. Han finner att hennes kärlek till
honom, sonen, bara är en reflex av hennes
självdyrkan och han bryter med henne utan
verklig förklaring, bortstött av hennes iskalla
förnekelse. Detta avsnitt av boken är det
konstnärligt starkaste, hållet i mörka nyromantiska
färger och mättat med rent psykoanalytisk
innebörd.
I sällskap med Isabel och en annan stackars
flicka, utstött ur samhället på grund av ett
felsteg, beger sig Pierre till staden, till New
York, som möter dem med sitt lastbara,
förvirrade liv och kalla cynism. Sviken av sina
vänner, berövad sitt arv av modern, finner han
en bostad åt dem i en gammal kyrka och för-
783
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
