Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
det borgerliga samhället i sitt eget intresse bör
akta sig för att driva flirten med
övermänniskomoralen för långt. Överförd på andra
livsområden kan den kasta hela den snälla och
humanitära kulturen över ända. Vår rysande
beundran inför tigerns grymhet förbyts säkert
i oblandad skräck, när vi finna honom i vår
tambur.
De hätska utfallen i "Svarta fanor" rikta sig
främst mot två personer — Hanna Paj och
lille Zachris. En smula insikt i Strindbergs
författarskap ger oss bakgrunden till detta
fruktansvärda hat. Kanske låter det paradoxalt, om
jag säger, att den personliga motviljan inte
varit huvudsak för Strindberg. Men man
förstår kanske vad jag menar, om de båda
namnen bytas ut mot orden "tacksamhetsskuld"
och "kvinnosak". I hela Strindbergs
produktion finnes, som bekant, kvinnosaksproblemet
som ett ständigt återvändande tema. Vare sig
miljön är Gustav Vasas Sverige eller
sekelskiftets Paris, Indras drömvärld eller
Stockholms skärgård, spelar diktaren upp sin låt om
kvinnokönets arga konspirationer. Och när han
tvingas fram mot gränsen mellan förnuft och
galenskap, blir detta spörsmål en av hans mest
utpräglade monomanier. Samma gäller frågan
om tacksamhetsskulden. I "Tjänstekvinnans
son" låter Strindberg "känsligheten för tryck"
vara en av de båda egenskaper, som framför
allt format hans liv och karaktär. Och inget
tryck tycks ha varit svårare för honom att
uthärda än vetskapen om att stå i
tacksamhetsskuld till någon. Ser man Hanna Paj och
Zachris som personifikationer av dessa båda
begrepp, har man säkert lättare att förstå de
nästan groteska hatutbrotten i "Svarta fanor".
Hanna Paj var för Strindberg den
förkroppsligade kvinnosaken, och den stackars Zachris
tycks aldrig ha fattat den nu så flitigt
omvittnade sanningen, att det säkraste sättet att bli
ovän med Strindberg var att göra honom en
tjänst, "att bakbinda honom med tacksamhet".
Strindberg har själv sagt, att "döden är
ingen ursäkt för en sugga". Men även om vi
vägra att godta klassikervärdigheten som
ursäkt för diktarens förlöpelser, få vi ändå lov
att böja oss för detta sista skäl: "Svarta fanor"
är ett verk av en i vissa hänseenden själssjuk
diktare.
Frågan är sedan, hur många av efterföljarna
i genren, som kunna uppvisa samma
frikännande intyg.
Man bör till slut komma ihåg, att "Svarta
fanor" har en positiv och kärleksinspirerad
sida, som saknas i de alster, som endast haft
hämnd och illvilja till upphov. Liksom för att
motverka det sträva och bittra skänker
Strindberg flitigt i av sin ålderdoms milda visdom.
Det är som när man får höra ett andante av
Beethoven. Titanens knutna näve blir
oemotståndlig, när den öppnas till en smekning. Det
finns sidor i "Svarta fanor", som kunde varit
skrivna av en blid och from, gammal man,
vilken hunnit långt förbi de feberdalar, där
hatet växer. Skulle man trots allt ha svårt att
förstå och förlåta de hatfyllda sidorna, faller
man ändå genast till föga, när diktaren börjar
berätta sagor om salsklockan, som kunde tala,
och om krukväxten, som var kär i små barn.
Det är en både ädel och fängslande livssyn,
denna sällsamma hybrid av mystik och
naturalism, som blev slutsumman av Strindbergs
filosoferande.
Det är nog samma förhållande med gamla fioler;
icke träets ålder eller instrumentets konstruktion gör
fiolen; det skall ha vilat mot en mänsklig
bröstkorg, mot ett struphuvud i århundraden, burits på
en arm, smekts av en hand. Den skall ha varit
med och uppfostrat fiolister, från barndomens första
skalor med tårar till artistens triumfer med applåd
för öppen ridå; den skall ha suttit i kapell och givit
mästerverk. Samma fiol under andra öden, på
bondens loge eller på marknadstorget skall icke bli
något utmärkt instrument. Därför kan man icke göra
en cremonesare, men man kan älska upp den,
uppfostra den, ge den en historia, traditioner. Då blir
den en personlighet, får något av levande väsen, blir
förmänskligad, förandligad, så att hästtaglet och
fårtarmen förlora sitt animala, och växtfibern sitt
vegetativa; sargen blir till ett människobröst, en
lunga, en strupe, och när den sjunger, skola röster
höras från seklernas djup. Kanske är det
hemligheten med stora konstverk från äldre tider? I sig
självt kanske målningen icke var så mycket värd,
men när generationer stått i beundran framför denna
tavla, så hava de befruktat, kanske ruvat detta
embryo; tiden och människorna hava givit patinan.
Det är, när man läser sådana sidor, som man
står i tvivelsmål om vad som först bör offras —
filistrarnas samhällsordning eller geniets
ödesdigra godtycke. Töre Zetterholm
804
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
