- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
806

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Teater och film

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATER OCH FILM

Här borde pjäsen ha slutat. Den har dittills
med konsekvens fullföljt ett omvändelsemotiv
som bär det upplevdas sanningsprägel. Det
kristna budskapet är styckets bärande
inspiration, och det vore därför meningslöst att
framhålla att Blankenau för många skulle ha tett
sig som en större människa om han tömt sin
kalk i botten enbart därför att han vägrat
att kompromissa med sin allmänt humanistiska
övertygelse och sina krav på vanlig
anständighet. Men när Malmberg låtit sitt alter ego (det
har man väl lov att säga?) nå krönet på
förklaringsberget har han känt behov av att
uttala något slags försoningsevangelium. Den till
en patetisk kristusfigur förvandlade excellensen
går frivilligt i döden för att befria Max från
ett avgörande, som hur det än utfallit för evigt
skulle ha skilt honom från Elisabet. Han går
bort med en maning till de unga att försöka
slå en brygga mellan sig, och pjäsens sista
replik antyder att denna brygga skymtar som
en avlägsen möjlighet, som framtidens syntes
av nuets till synes oförenliga antiteser. Det är
kanske ogudaktigt, men man kan inte
acceptera detta slut. Max må vara ett olyckligt offer
för en tankens förvirring, för en förvildande
masspsykos, men säkert är att man inte anser
att människor av hans typ böra få med ett uns
bidraga till den legering varav framtidens värld
skall stöpas.

(P. S. Detta slut har tydligen inte heller
i längden tillfredsställt författaren, ty i den
version av pjäsen som tryckes har slutet
skrivits om. Blankenau lämnar scenen efter att
ha riktat sin appell till de unga att söka
övervinna hatet och medverka till en "förvandling"
av världen. I nästa ögonblick kommer
meddelandet om hur excellensen heroiskt sökt
döden för att jämna vägen för de unga. Dessa
reagera emellertid nu på ett helt annat och
psykologiskt acceptablare sätt än i den
ursprungliga versionen. Elisabet står stolt i sin
sorg, avvisande varje tanke på ett närmande
mellan henne och Max efter detta. Hon
anklagar honom för att ha mördat fadern och
Max utvidgar anklagelsen till en förkastelsedom
över hela sitt liv: "Jag är mördaren. Av honom
och många andra. För allt som skett i lägret
är det jag som bär skulden. Jag har bestraffat
övergrepp. Hur ädelt! Men glömde att hela
min existens på denna post var ett enda över-

grepp. Mot fångar och vaktmanskap. Mot liv.
Mot levande människor." Och han ger därefter
sin sista order: att lägrets portar skola öppnas
och att passagen är fri för alla. Den hinner
givetvis inte utföras förrän han avsättes och
föres bort från Elisabet, som nu bryter
samman. Genom denna avslutning har Malmberg
skyddat sig från missförståndet att hans pjäs
skulle utmynna i något slags kompromiss med
nazismen. Man behöver inte gå från teatern
med några spekulationer över huruvida Max
och Elisabet skola bli förenade eller ej och
över den symboliska innebörden i en dylik
eventuell förening. När Max förs bort är han
inte längre nazist, och för övrigt torde han inte
ha så värst många timmar kvar att leva.)

"Excellensen" uppfördes i Per Lindbergs
regi, som hade att kämpa med studions klena
materiella resurser och Borgarskolans små
scentekniska möjligheter. Uppsättningen
föreföll dock onödigt påver även i smakhänseende.
Excellensen spelades av Hilding Gavle i mask
à la Hugo von Hofmannsthal men utan den
air man väntat sig av typen. Gavles plastik är
för orolig och hans mimik för nervöst
maniererad för att han skulle kunna ge full yttre
illusion i detta fall. Men han var märkbart
tagen av uppgiften och framkallade i sista
aktens lidandesscener verklig gripenhet. Som
dottern var Marianne Aminoff mera av den
rätta sorten, ett intellektuellt och fysiskt
fullblod, vars blotta apparition gjorde det litet
svårt att tro på hennes kärleksförklaringar till
Max. Gunnar Sjöberg hade gjort sin
nyordningens hantlangare just så påträngande viril
och fanatiskt knuten som han skulle vara. Det
var den bästa skådespelarprestationen,
kulminerande i ångestutbrottet under samtalet i
koncentrationslägret med den vidrige doktorn, som
med utstuderad cynism lade ut den nazistiska
mentalhygienen.

"Excellensen" hyllades våldsamt både som
styvt drama och modig handling såväl vid
ur-uppförandet som vid följande offentliga
föreställningar, då stycket uppträdde lätt friserat
för att skona utrikesdepartementets känslor.

Georg Svensson

Lille Eyolf av Henrik Ibsen. Vasa-Teatern.

Svensk teater erbjuder i ögonblicket en
sällsam anblick. Landets två mest begåvade regis-

806

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0822.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free