Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
sörer, Per Lindberg och Olof Molander, går
utan fasta engagemang. På Dramaten, som
annars är under ypperlig ledning, faller den
ena pjäsen efter den andra konstnärligt på
grund av brister i regien. Undantar man Knut
Ström och Alf Sjöberg, är den svenska teaterns
ledande regissörer epigoner, som utan förmåga
av scenisk nyskapelse arbetar vidare i gamla
slitna former. Anders de Wahl är
huvudsakligen hänvisad till landsorten. Edvin Adolphson
och Anders Henrikson är väsentligen
uppslukade av filmen. Fortfarande äger Stockholm
varken den drömda stora folkteatern eller den
konstnärliga pioniärteater, som kunde etablera
välgörande konkurrens med Dramaten. Än
värre är emellertid, att inom själva
skådespeleriet en ny tid aldrig får bryta igenom. Man
vet av en föreställning som "Spöksonaten"
— och kanske lika mycket av Olof Molanders
eget geniala spel i "Vår lilla stad", som han
i somras turnerade med — vilken form av ny
saklighet han strävar efter. Man känner också
vilken lysande förmåga av scenisk dynamik
Per Lindberg kan nå upp till, när han får
material att arbeta med. Dessa tendenser skulle
tillsammans kunna skänka svensk teater nytt
liv. I stället lever en underligt gengångaraktig
teaterstil kvar på våra scener: ett slags
svällande patetisk barockstil, som visserligen i
händerna på mästare som de Wahl och Teje kan
skaka och gripa, men som dels är omöjlig
i vissa pjäser, dels saknar all kontakt med en
modern publik.
Vasa-Teaterns framförande av "Lille Eyolf"
var mycket representativt. All respekt för den
idealistiska och driftiga dam, som driver
teatern — men föreställningen saknade regi!
Pjäsen spelades i ett själfullt ultrarapidtempo,
som gick en på nerverna. Georg Rydeberg, som
förvisso har sin begåvning, tolkade pjäsens
filosof och diktare utan att ge illusion av
intellektuell betydenhet, att icke tala om snille.
Han hade ett sätt att suga på, avnjuta sina
repliker, som gjorde, att man ofta satt
irriterad: stod skådespelaren och ironiserade över
sina egna repliker, kände han sig generad av
de ord Ibsen lagt i hans mun? Tora Teje är
skicklig, ja, virtuos. Hon lyckades också rent
tekniskt ofta lysande: plötsligt huttrade man
till inför en replik, som ven som ett piskrapp,
eller sögs med i ett svall av oändlig melan-
koli. Men hon spelade den evigt kverulerande
Elektra i stället för fru Allmers! Enligt texten
är ju damen i fråga en het, primitiv,
varmblodig, föga begåvad kvinna; Tora Teje
spelade henne i stor tragisk stil och kunde inte
förena sin egen lysande begåvning med rollens
obegåvning. Detta gjorde, att helhetsintrycket
blev verkligt svårt. Den seen, där Tora Teje
gick bröstgänges till väga mot den arme
filosofen Rydeberg, var verkligt oroväckande.
Mot dessa två representanter för klagande,
kverulerande, själfull svensk spelteknik i
gammal stil stod Irma Christenson som Asta
Allmers. Här fanns en ljuspunkt: hon var fräsch,
naturlig, dämpad, trovärdig — och dessutom
särdeles tilldragande i sin toalett. Men tyvärr
förstördes också denna chans, föreställningens
enda, av Einar Axelsson som hennes kavaljer,
den friskhurtige jägmästaren, en ren
spexprestation. Och dock är denne aktör ypperlig
i roller, som ligger för honom.
Stycket självt är i dammigaste laget. Hustrun,
som måste offra sitt enda barn för sin kärlek
till mannen, är numera svårsmält. Och den
ibsenska scentekniken, med underliga, likartade
entréer av personer, som tydligen ingenting
annat har att göra än att dyka upp i
varandras våningar, hälsas med stor förvåning,
säga adjö eller föreslå promenader, är
vansklig i en tid, som lärt känna filmens smidiga
berättarteknik. Annars befanns stycket ha kvar
en viss hemlighetsfull ibsensk ruskstämning
— till och med råttj ungfrun och kryckan på
vattnet hade alltjämt en viss magi.
Efter föreställningen reste sig en medelålders
herre och uttryckte på gammalt svenskt maner
sitt misshag genom att åkalla djävulen, därmed
chockerande åtskilliga bänkrader av den publik,
som tårdränkt kallade fram aktörerna.
Sven Stolpe
Film
Rid i natt! Gustaf Molander. Svensk
Filmindustri.
Man har allmänt uttryckt sin förvåning över
att Gustaf Molander, vår flottaste och mest
polerade komediregissör, blivit den som
filmatiserat Vilhelm Mobergs patetiska bonderoman.
Det mest överraskande är emellertid hur han
växt med uppgiften. Filmen jävar inte hans
807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
