Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
eget ord, att han varit bergtagen av de fattiga
bönderna i Brändebols by, liksom den inte
heller låtit den starka frihetsförkunnelsen i
romanen gå förlorad.
Men med allt erkännande åt filmens ideella
resning och det lidelsefulla grepp, med vilket
regissören tagit fatt på sitt ämne, måste det
samtidigt sägas, att någon verkligt stor film
har det inte blivit. Det ligger i viss mån i
sakens egen natur. Det är inga "riktiga"
bönder från drottning Kristinas tid, soin vi här
möter, utan symboliska gestalter, som i
konstfullt arkaiserande vändningar bär fram ett
aktuellt budskap. Replikerna blir med
nödvändighet deklamatoriska, hur skickligt regissören
än lyckats stämma ned tonen till ett neutralt
"bildat" nutidsspråk. Lars Hansons
vankelmodige ålderman — i och för sig en mästerlig
studie i defaitistiska sinnesstämningar — och
Oscar Ljungs Svedjebonde med sin typ av
flammande nordisk kristusgestalt blev aldrig
riktigt levande människor bakom skäggen och
vadmalskläderna. En ren anakronism var den
trygga uppsynen av välsituerad familjeflicka,
som Eva Dahlbeck givit Botilla — där skulle
ha legat en skräck i dessa ögon, som skådat
marorna både i drömmen och verkligheten.
Men mest typisk för filmens bristande
verklighetskaraktär blev Hilda Borgström, som spelade
Mor Sigga. Skådespelerskans vackra stämma
hade samtidigt använts till en rad visionära
och symboliska bilder. På detta sätt
förvandlades den lilla envetna bondegumman till en
halvt verklig, halvt mytologisk gestalt, som
genom århundradena framförde ett slags
tidlöst frihetsevangelium.
Sådant kan med fördel göras i en episk dikt
— liksom i ett teaterstycke — men i en film
med dess obönhörliga krav på dokumentarisk
äkthet verkar det förkonstling eller
nödfallsutväg. Felet med denna filmatisering ligger
med andra ord inte i att romanen förvanskats
— det brukar ju annars vara det vanliga —
utan i att den alltför pietetsfullt överflyttats till
scenariot. Svagheten ger sig också till känna
i den till synes orimliga begränsningen av
kamerans blickfält. Hur utmärkt Åke
Dahl-qvist än lyckats få fram ett medeltidsmässigt
"mörker" i de stämningsfullt skuggade
bilderna, har han inte fått med perspektivet
bakom figurerna, och detsamma gäller i överförd
mening om filmen i dess helhet. Varför får
man aldrig se det förtryck, under vilket dessa
bönder lever? I romanen känner man
förtrycket i böndernas förbittrade syn på sina
herrar, och det ligger en litterär avsikt i att
den tyske herr Klewen aldrig själv kommer till
tals i handlingen — han är nämligen osynlig
också för bönderna, som endast känner hans
framfart genom nöden i de små grå stugorna
och i fogdarnas övermodiga uppträdande. Här
hade krävts en nydiktning för att filmen skulle
ha kommit i nivå med boken. I grälla
växelbilder skulle den ha visat herrarnas barbariska
överdåd och de utplundrade böndernas armod.
Man skulle ha fått se, hur det gick till i en
spöstuga. Då hade filmen fått historiskt
perspektiv och i ordets bokstavliga betydelse gjort
verklighet av de sociala motsättningar, på vilka
den dramatiska konflikten är byggd.
Vad filmen kunnat ge på ett helt annat sätt
än teatern är ju däremot naturen, som
verkligen lever med i handlingen, om man också
kunde ha önskat den vildare och gärna sett, att
regissören hängt upp ett lik i galgträdet.
Infångandet av den fredlöse Svedjebonden i
kärret bjuder emellertid på scener, som inte
lämnar något övrigt att önska i fråga om
realistisk kraft. Men efter denna martyrskapets
apoteos hade behövts en konstnärligt djärvare
utlösning än de dekorativa bilderna av hur
budkavlen går. Mot en fond av skyhöga
träd-silhuetter fick man se ryttaren försvinna i ett
ljusnande fjärran, medan en osynlig manskör
stämde upp biskop Thomas’ frihetssång. Man
måste säga sig, att filmens föregående
handling på intet sätt motiverat dessa optimistiska
framtidsförhoppningar, vilkas bristande
dramatiska underlag också klart demonstrerades
av bildernas symboliska och stiliserade
karaktär. Det blev — inte illusoriskt, men — en
vacker illusion. Nils Beyer
Doktor Glas. Rune Carlsten. Svensk Talfilm.
Svensk filmkonst väntar alltjämt på en
begåvad författare som kan uttrycka sig direkt
i film. De så kallade filmförfattarna ha i
allmänhet uppstigit ur branschens egna led, de
behärska nödtorftigt hantverket, men deras
ingivelse är hopplöst bunden av producenternas
förutfattade meningar om vad folk vill ha.
Kvickheten och de överraskande infallen lysa
808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
