Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Hemmet och stjärnan
PÄR LAGERKVIST: Hemmet och stjärnan.
Bonniers 1942. 5: 50.
Den övervägande delen av de nya dikter Pär
Lagerkvist detta år utgivit är av idyllisk art.
Han skriver om hembygden och hemlandet, om
en fiskarbegravning, om gamla båtlag, och
mycket av livsstämningen över det hela finnes
sammanfattat i dessa fyra rader:
Härlig är den, blomstertiden,
ljuvligt varm och ljus,
och med idel goda vänner
runt omkring ens hus.
Det är finstämda och ömsinta poem, lätt och
vemodigt hänandade, ofta rörande i sitt
motivval men för det mesta utan den trolldom som
kännetecknar denne diktares representativa
lyrik.
Vad som gör, att dessa dikter, hur
vibrerande, hur absolut äkta, hur övertygande som
känsla de än äro, likväl endast undantagsvis
bli poetiskt märkliga, beror delvis på en
tilltagande likgiltighet hos Lagerkvist för det
konstnärliga i egentlig mening, för det stränga
formkravet, icke minst för det språkliga
materialets fordringar, en likgiltighet, begriplig nog
hos en ovärldslig och bortvänd ande i stunder,
vilka präglas av på en gång klarsyn och
trötthet. Han flyr till de stilla och anspråkslösa
tingen, som han ju många gånger firat med
oförglömliga ord men nu uppenbarligen
närmar sig på ett annat sätt än förr, det vill säga
endast med hjärtat, icke samtidigt med
konstlidelsen och den formande stilviljans fanatism.
Lagerkvist har som få andra svenska diktare
rätt att pausera. Hans tanke- och
inbillningskamp har varit intensivare än någon annans,
hans strävan efter suggestivt uttryck för en
egenartad världsupplevelse den mest heroiska
i vår moderna poesi: man kan därför unna
honom att glädja sig åt och prisa de goda
värden som överleva stormar och katastrofer
utan att begära, att han alltid tolkar dem med
djupsinniga och betvingande sinnebilder. Det
finnes i denne diktares naturell, vid sidan av
en begåvningens förkärlek för det kosmiskt
ödsliga, för de stora inbillningssynerna, en
dragning till det enkla, ja, alltför enkla, och
brytningen mellan dessa böjelser betingar icke
så litet av hans diktnings originalitet. Det är
emellertid denna sistnämnda fallenhet som
dominerar i hans senaste bok, och detta till
den grad, att den huvudsakligen bestämmer,
icke bara ämnesvalet, utan även formen, som
därför kan te sig gammalmodigt menlös och
anknyter till mönster, som knappast tillhöra
den svenska poesiens stora linje. Och ändå är
man villig att acceptera även de svagare
dikterna, ja, att omfatta dem med gripenhet och
sympati. Mot bakgrunden av skaldens tidigare
alstring få de i alla fall relief och betydelse
och i själva sin blekhet en psykologisk
funktion, ja, ett musikaliskt berättigande, nämligen
som vilopunkter i det fortlöpande verk som
hela denna diktargärning utgör.
Det finnes för övrigt i dessa mänskligt så
vinnande idyller åtskilligt som också har en
obestridlig konstnärlig makt. Jag tänker
exempelvis på ett sådant poem som "Folket på
kyrkogården", där Lagerkvist talar med
tonfall, bevekande nog att återföra i minnet något
av melodien i hans minnesvärdaste lyrik:
De sitter vid sina gravar
och väntar på gudstjänsttid
med händerna knäppta i knäet
och psalmboken lagd bredvid.
Blomglaset som välts i stormen
står rätt på sin fot igen
med stockros och löjtnantshjärtan
från hemön i skärgården.
Mot himmelen lämmarna öppnas
i tornet och klockornas klang
går ut över gråa bygder
och havet som ingen betvang.
813
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
