Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Kring Bo och hans sista sommarlov rör sig
huvudsakligen den nya romanen, som blivit
den ljusaste och mildaste i Olle Hedbergs
produktion, kanske också en av de lättaste. Har
det funnits något som denne stränge rannsakare
av mänsklig skröplighet visat undseende och
ömhet för, så har det varit okonstlad, oanfrätt
ungdom. Med sällsynt varsamma händer och
ett nästan faderligt löje har han också
behandlat historien om hur Bo, visserligen under
förakt för sina egna djuriska begär, börjar
upptäcka, att även det jordiska har sin realitet
och sina behag, åtminstone i en ung kvinnas
fagra skepnad. En ung mans väg är ju
törne-strödd, särskilt när han är så blyg och
valpaktigt osäker som Bo, och inte minst måste
han för att dölja sina känslor tillgripa en rad
små puts, som i sin rörande barnslighet
tvärtom röja honom. Men inte utan slughet finner
han en omväg till den tillbedda, då han gör sig
god vän med hennes bror, gymnasist som han
själv men av besvärligare sort. Jan Hillerberg
är dyrkad som en gud, bortskämd och
ihjäl-tjatad av sin kära hönsmamma och har därför
utvecklat sig till en lynnig, gräls juk och
självupptagen hysteriker. Men begåvad är han, och
Bo och han knyta snart ett varmt
vänskapsförbund. Det går bra, därför att den välartade,
väluppfostrade, en aning temperamentslöse Bo
är en god förlorare, som hellre ser sig omtyckt
än avundad och gärna framställer sig själv
som underlägsen och därigenom vädjar till
Jans omåttliga fåfänga. Kanske har Olle
Hedberg gjort den i övrigt osammansatte Bo en
smula för sofistikerad på den punkten; alltnog,
det omaka ynglingaparet, som i annan variant
förekom redan i "Skära, skära havre", får i
romanen övertygande verklighetshalt.
Det hör till historien, att Agneta Hillerberg
är fyra fem år äldre än Bo och att han inte
gör sig några illusioner om att hans känslor
skola besvaras. Vad gör det? Han blir ju
inviterad att deltaga i en dagslång segeltur
i den tillbeddas sällskap. Ingenting märkligt
säges eller händer, men i skydd av likgiltigt
kallprat får han hela tiden tala bara till henne,
se hennes leende, ja, höra henne berömma hans
goda inflytande på brodern. Det är sådant som
den mycket unga kärleken nöjer sig med, och
Olle Hedberg låter oss uppfatta det
lyckoskimmer som i Bos ögon omstrålar utflykten
och dess skenbart betydelselösa små episoder.
Medan ungdomsskeppet glider fram över
solglittrande västkustböljor med det stora
Äventyret ombord, förbereder pappa Svenningsson
helt cyniskt en annan segeltur i ytterst
påtagligt syfte med en uppasserska på
badrestaurangen; i sista minuten inställes färden,
eftersom han vemodigt konstaterat, att han inte
längre bryr sig om fruntimmer! Därmed är
hans liv slut, och det återstår honom bara att
gå Bo till handa med sin egen livserfarenhet
— om nu Bo vill ta emot. Det är ett stycke
dråplig kontrasteringskonst, som skänker
bakgrund och perspektiv åt Bos fortsatta triumfer.
Han lyckas nämligen bli inbjuden också till
herrskapet Hillerbergs gods, och där, i en
kostymbals yra, tar han sig för att kyssa
Agneta! Detta är bokens klimax. Det sker bara
en enda gång, och Bo är mycket ångerköpt
efteråt och ber snällt om ursäkt. Men det har
ändå varit en alldeles ny och angenäm
sensation, en verklig händelse i hans unga liv, och
lycklig och stolt återvänder han till hemstaden
och sista skolåret; han håller på att bli man.
Ämnet är alltså inte så tungt eller
betydelsefullt, och Olle Hedberg har också tagit lätt på
det. Han skriver alltjämt samma kristallklara,
attiska prosa, är fortfarande samme skarpsynte
iakttagare, vare sig det gäller ett bohuslänskt
landskap, detaljerna i en ålderdomsskröplig
fysik eller glansen över en flickgestalt, sedd
med en förälskad gymnasists ögon. Och han
är lika lyhörd för vad som rör sig i själarna
och själlösheten, lika skrupulös i åtskiljandet
av falska tonfall och äkta. Huvudvikten ligger
genomgående vid det inre växelspelet mellan
karaktärerna, som återgivits med största finess.
Annars kan man nog tycka, att det är lite för
gott om fyllnadsgods i denna roman, som
främst är en utsökt miniatyr. Trots sin
moderlöshet och trista barndom på olika
barnpensionat har Bo i alla fall haft en ganska inlindad
existens; han är överklass i ordets mest
begränsade mening. Därav också det spröda, tama
och begränsade i hans upplevelse. Det
överväldigande flertalet svenska ynglingar torde
konfronteras med driftlivets första
manifestationer på ett ofantligt mycket påtagligare och
mer brutalt sätt. Olle Hedbergs envishet att
aldrig intressera sig för människor utanför den
snävare borgerlighetens ram kringskär allvar-
820
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
