Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
modigt låter hon sig själv och sin partner se
verkligheten och sanningen i ögonen.
Rolf Berner, fyrtioårig assessor i Svea
hovrätt, är skenbart en stadgad, korrekt
ämbetsman, mönstergill make och fader. Men den
gedigna karaktären har vuxit fram som skalet
kring en svag, vacklande varelse med dunkla
krafter på djupet. Fadern var en obotlig slarver,
som skrev vers och följde varje irrbloss som
dök upp på hans väg. Rolf själv höll på att
bli överliggare i Uppsala, men det brev som
berättade att fadern hängt sig i en
fängelsecell, kom honom att bromsa i tid. Ännu som
notarie och välbeställd fästman åt
häradshövdingens dotter har han haft ett återfall och
rymt från alltihop ett par dagar. Den gången
kom han tillbaka, och hustrun, den kloka,
vackra, präktiga idealhustrun Eva, har hjälpt
honom att sätta lås för det oroliga jaget längst
där inne. Fritz Thorén har en speciell förmåga
att ge kuslig åskådlighet åt
ämbetsmanna-livets mekanisering och tomhet, den vaknande
ångesten inför årens flykt och förgängelsens
närhet, känslan av att ständigt försumma något
viktigt, den ostentativa äktenskapslyckans
inslag av äganderättskänsla, dess bismak av vana
och mask, hela den borgerliga existensens
bråte, som så lätt blir en börda och ett tvång.
När fyrtioårskrisen sätter in, har Rolf inom
det egna hemmet en människa att knyta sina
utbrytartendenser till: den fräscha
aderton-åringen Inger, Evas lilla föräldralösa kusin,
som just håller på att vakna till kvinna.
Ingers känsloliv är bundet vid idealbilden
av den bortgångne fadern, och det går lätt att
överflytta det på "farbror" Rolf, som varit
henne i fars ställe; medlidandet tillkommer
och så naturligtvis den missgynnades trots och
kvinnans erövringslusta. För Rolf blir det en
svår själsstrid: skall han rädda sin
familjelycka och sin borgerliga existens eller sitt
innersta jag, som han så länge tuktat och
disciplinerat men som nu stormar mot sina
dammar under Ingers kyssar; skall han våga
hysa tillit till livet och följa irrblosskrafterna?
Med sin obegränsade tro på det orimliga, sin
förmåga att oförbehållsamt ge sig äventyret
i våld rycker Inger honom med sig — för en
enda natt. Redan morgonen därpå medför för
hans del besinningen, ansvarskänslan, de
praktiska hänsynen, anpassningen till de former
man inte kommer undan. Fastän han också
tagit avsked ur hovrätten, är han ohjälpligt
märkt av sitt föregående, därtill för fin och
för hederlig: det går inte för mindre än
skilsmässa och nytt giftermål! Och så går tåget
med de båda rymlingarna snöpligt tillbaka till
ny vardag, nya plikter, nya bojor. Äventyrets
korta förtrollning är bruten; nu är Inger hans
fästmö, han behandlar henne med en respekt
och en hänsyn som tynga och förlama henne,
och hon glider ifrån honom. Hon kommer in
i en krets av jämnåriga ungdomar, där
känslolivet betraktas mer sakligt — en känsla måste
levas ut om den inte skall ställa till trassel,
men den har inte något övernaturligt
egenvärde, och det orimliga är helt enkelt —
orimligt.
Denna historia är berättad både med verv
och intensitet; den fängslar också där
utanverken ha sina brister, och även om den
inte kan mäta sig med mästarromanen "Jag
är eld och luft" så skänker den författaren
full upprättelse för misslyckandet med "Ericus
Rex". I fråga om idéinnehållet saknar den
ju inte sidostycken i vår litteratur; de
återfinnas i Siwertz’ Bergson-influerade berättelser
om hur friheten vinnes i äventyret och i
hängivelsen åt livets nyskapande makter, i
primi-tivisternas förkunnelse om driftlivets
välsignelserika segrar över stelnade former och
falska lojaliteter. Men Fritz Thorén ser mer
pessimistiskt och följaktligen mer realistiskt på
dessa problem. Fallet Rolf Berner illustrerar
till fyllest den enkla sanningen, att man nu en
gång inte löper ifrån den karaktär som med
åren byggts upp åt en, lika litet som snigeln
löper ifrån sitt snäckskal. Att bli vuxen är att
förstenas, att bli något av ett spöke som låtsas
leva, för att tala med Inger i romanen, och
i sista hand finns det ingen riktig bot för den
sjukan, även om vi rycka i våra kedjor och
tillfälligt förmå bryta oss ur dem — bara för
att smida oss nya. Denna bittra visdom är
i Fritz Thoréns roman både
ärftlighetspsyko-logiskt och psykoanalytiskt motiverad, grundad
på en människokännedom som skär mycket
djupt i såväl man som kvinna, och boken kan
inte undgå att gripa genom det mått av tragisk
allmängiltighet som den rymmer. Men Rolf
Berner är så angelägen att förverkliga sitt jag
att han förbiser en annan lösning på sitt
823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
