Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
åthävor. Breven äro alldeles personliga
dokument, från början skrivna utan tanke på
publicering och här överlämnade med uteslutningar
av det som ansetts sakna allmänt intresse men
i övrigt utan några som helst retuscher ens av
stavningen. Det är i de flesta fall sonen som
skriver till sin mor, dessemellan vännen till
vännerna: Helena Nyblom, skulptören Teodor
Lundberg och dennes fru, C. A. Ossbahr — en
tid chef för Livrustkammaren — och den
danske målaren Viggo Johansen och fru
Johansen. Det rör sig alltså genomgående om epistlar
av intim karaktär, men intimiteten blir aldrig
generande, varken för läsaren eller de personer
som beröras i framställningen. Det vilar en anda
av medfödd takt och nobless över breven som
inte är betingad av avsändarens höga ställning
utan är hans hjärtas naturliga talesätt. Vore
man inte redan medveten om vilken gentleman
prins Eugen är skulle dessa brev på varje blad
ge bekräftelse därpå. Prinsen kan vara en nog
så skarp iakttagare och det faller honom inte
in att offra en vitten åt konventionalismen,
men hans omdömen om ting och människor
framföras alltid med sant human måttfullhet
och eftertanke.
Vad som kanske framstår som det mest
anmärkningsvärda draget hos den personlighet
breven ställa framför oss är förståelsen för allt
det nya och goda som vill fram hos tiden. En
furstlig uppfostran brukar som regel inte vara
ägnad att ge sin man en i bästa mening radikal
och fördomsfri syn, sådan den prins Eugen
åter och åter i dessa brev ger uttryck åt. Det
gäller inte bara hans personliga uppträdande,
som är alldeles fritt från högdragenhet, och
hans benägenhet att välja sina vänner och
bedöma människor utan hänseende till deras
sociala kvalifikationer, det gäller framför allt
hans åskådningar. Som konstnär har han
ständigt varit på oppositionens sida, en arg fiende
till det akademiska och fullständigt respektlös
inför den officiella ryktbarheten. När han ser
byggnaderna till världsutställningen i Paris
1889 resa sina konstruktioner i järn och glas
en soldisig januarimorgon hägrar för honom
en ny byggnadsstil, och när han själv tänker på
att bygga sig en bostad skall det bli "ett
stilfullt hus utan stil". Han visar ständigt vaken
blick för det utvecklingsdugliga i den moderna
konsten, vilken han som helhet anser väl kunna
mäta sig med den gamla museikonsten, och
den enda gång som behärskningen fullständigt
sviker honom är när han skall meddela sin mor
att Nationalmusei nämnd refuserat hans
erbjudande av Josephsons Strömkarlen. "De ska
nog komma att ångra sig!" Till sin
världsåskådning är han darwinist och
utvecklingsoptimist, socialt och politiskt står han på de
framstegsvänligas sida. Den förstockade
konservatismen liksom den stagnerade
borgerligheten äro honom djupt förhatliga, och det var
inte bara för att njuta av det pittoreska
masssceneriet som han gärna drogs ut till Gärdet
under första maj-demonstrationerna. När han
upptäckt Gorki och slagits av den ryske
proletärförfattarens likheter med vår egen Bellman
hoppas och tror han på en revolution i
Ryssland, fastän det blir "synd om dem som falla
offer för de första försöken". I rösträttsstriden
stod han från början på arbetarnas sida och
beklagar dem som inte insågo "att en idé som
har något rätt och sunt i sig, går sin väg
framåt, även om den har fel eller gör
missgrepp". I unionsfrågan var han likaledes
betydligt mera klarsynt än flertalet av de ledande
svenska politikerna och ansåg redan på ett tidigt
stadium att unionens upphävande på svenskt
initiativ skulle vara den förnuftigaste och för
det framtida förhållandet mellan de två
folken mest välsignelsebringande lösningen.
Överhuvudtaget blir man när man tar del av
prinsens politiska åsikter övertygad om att han om
ödet så velat skulle ha blivit en sällsynt duglig
och klok statsman. Nu kom i stället hans
officiella funktioner som svensk prins mest att
bestå av representationsuppdrag vid diverse
lyckliga eller sorgliga tilldragelser hos
främmande furstehus, som han fullgjorde med
värdighet men innerst inne grundligt uttråkad.
Men det är främst om prinsens
konstnärsgärning som breven berätta. På ett sätt har
denna gärning varit sällsynt gynnad av
omständigheterna; sedan han väl övervunnit sina
egna och sina föräldrars betänkligheter inför
valet av yrke, kunde han skaffa sig den yppersta
utbildning som stod till buds och slapp de
materiella vedervärdigheter konstnärer i
allmänhet ha att slå sig igenom. Men å andra
sidan har just denna privilegierade ställning
gjort det svårt för honom att nå kontakt med
det frispråkiga kamratskap och den oförblom-
6 BLM 1942 X
833
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
