Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Soldaten i "Graven under triumfbågen", skall
alltid minnas det som en enastående och
gripande upplevelse. På ett egendomligt sätt
inkarnerade denne man i den franska
soldatuniformen en hel generation: han växte ut,
blev anonym och sinnebildlig.
Vad låg bakom ett sådant genombrott?
Arbete och geni i förening; en förmåga av
inspirerad inlevelse som endast är den store
konstnären förunnad.
Det torde vara något inte enbart i svensk
litteratur unikt att en teaterregissör kunnat ge
en så intim och rikt fasetterad bild av en
skådespelare som Per Lindberg ger i denna bok. Han
umgicks med honom på samma gång som
yrkesman och vän. Han kunde under långa tider så
gott som dag för dag följa honom i hans arbete
och se hur skådespelaren arbetade med sina
stora roller: med Kurano och Stanhope, med
Peer Gynt och Joe Meng, med
rockvaktmästaren Filip, med Fed ja och — framför allt —
med Hamlet. Intuitionen var Gösta Ekmans
slagruta, hans bokliga bildning var bristfällig,
han läste aldrig mycken litteratur kring de
klassiska gestalter, som han gav kött och blod
på scenen. Ändå kunde han prägla en helt ny
skådespelarstil, betvingande och genial. Han
uttryckte i denna stil sin generations
medvetande; det var en opatetisk, snabb och rörlig
scenisk stil, en människogestaltning som aldrig
behövde koturn för att göra sig gällande. Det
desillusionerade, det ångestfyllda, det nervöst
jagade i mellankrigsårens atmosfär förstod han
att gestalta med en ärlighet och en frihet från
fraser som är oförglömlig.
Lindberg ger många lysande analyser av de
roller vari Gösta Ekman firade sina största
triumfer. Men priset tas av hans
Hamlettolkning och hans skildring av skådespelarens sätt
att gestalta denna alla rollers roll. Det är en
glänsande och intelligent exposé av en
teaterman som inte bara i grund kan sitt yrke men
också begåvats med sällsynt psykologisk
intuition och förmåga av djup inlevelse i de stora
diktverken.
Per Lindberg ser ju också klart Gösta Ekmans
svagheter: hans faiblesse för vissa rena
skräpstycken, där han kunde ge sitt leklynne en
stunds utlopp — och fylla en ofta betänkligt
tom kassa; hans lust att då och då — av trött-
het och av nyck — återfalla till enklare
charmörroller.
I ett brev till Hjalmar Bergman skrev Gösta
Ekman en gång, att han inte var konstnär men
att han kunde sin konst. Det var alltför
blygsamt. Han blev ju med tiden en av svensk
scenkonsts största, en av dem som verkligen
bilda epok. Som människa var han naturligtvis
också unik, något av en prins Aladdin — men
samtidigt en stor arbetare. Han hade också
geniets bräcklighet, dess dragning till det
fatala. Kanske Per Lindberg är benägen att
något underskatta betydelsen av hans missbruk
av stimulantia. Man behöver inte ha några
särskilda medicinska kunskaper för att inse, att
hans kokainism verkligen var ett tveeggat
svärd. Den ytterliga labilitet som
kännetecknade Ekmans sista sceniska period, måste ha
något med den saken att skaffa. Men en god
människa var han, och han tröttnade heller
aldrig själv att framhäva att godheten var en
av ledstjärnorna för hans handlande. Han var
och förblev ett fenomen, en lysande företeelse
i svensk teatervärld, eggande, brinnande och
oroande. Naivitet och genialitet kunna ofta
ligga nära varandra. Hos Gösta Ekman
förenades det naiva och geniala på ett tjusande
och förbryllande sätt. Att ha kunnat ge en så
sann och gripande bild av den märkvärdigt
sammansatta människan och skådespelaren
Gösta Ekman som Per Lindberg gjort i denna
monografi är något av en verklig bragd.
Johannes Edfelit
Alexander den store
NATAN VALMIN: Alexander den store. Natur
och Kultur 1942. 7: 50.
Det berättas om en av Alexanders fältherrar,
Kassander, att han lång tid efter Alexanders
död, sedan han själv blivit konung i
Makedonien, icke kunde passera Alexanders staty
utan att genombävas av en rysning. Den man,
som kunde göra ett sådant intryck på en så
obändig och grym natur som Kassander, måste
ha varit en människa av ovanliga mått. Både
Alexanders samtid och eftervärlden ha också
djupt imponerats av hans person och verk.
Redan under Alexanders livstid cirkulerade
underbara berättelser om honom, i vilka han
835
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
