Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Eva Berg: Balens drottning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BALENS DROTTNING
under det mekaniskt guppande huvudet på en
lunkande häst. Klangen väckte inga minnen
från jultidningsomslag och "Läsning för barn".
Den hade fördubblats och stegrades
småningom till tunga ljudvågor som kom luften att
dallra ångestfullt. Som ett väldigt klockspel
ekade det i huvudet, som manande
kyrkklockor: Guds-Dom — Guds-Dom. Söndag och
högmässa? Men det var ingen
sabbatsstämning, det kändes som en vardag, avbruten av
en ofärdsförkunnelse så att hjärtat krympte.
Har kungen dött? Är det — kan det vara —
Krig? Tsaren har skickat ut sina krigsskepp.
Och tyske kejsarn har begärt tiotusen av
kungens bästa soldater, annars ... Pappa skulle
dra ut i kriget i trekantig hatt och kanske
stupa.
Men det gick ju inte alls så! Det blev inget
krig i landet. Pappa kom hem igen och hade
bara rakat av sig skägget. Ingenting farligt
skulle hända, lugn, lugn. Hör, kyrkklockorna
låter helt fredliga. Andäktigt, men inte alls
skrämmande så man måste krypa under täcket.
Då är det nog bara en vanlig begravning,
ingenting annat! En gammal trött mänska
skulle begravas. Det händer varje dag, det är
helt naturligt. Egentligen angår det en bara
om det är en släkting. Så skönt för farmor att
få sluta. Vemodigt, visst, men man måste dock
unna de gamla vilan.
Men kistan är vit. Farmors var blankt
gulbrun, som bröstsocker. Det är inte farmor,
försök inte. Vit kista — ung kvinna. Kanhända en
ung flicka som man inte känner, vacker och
glad, balens drottning. Stackare, hon förkylde
sig i sin tunna schal efter dansen, vissnade som
en blomma. Vad hette hon? Man kallar mig
Mimi — Musette — eller var det Manon
Lescaut? Sorgligt, men ändå på något vis
upplyftande, som på Operan. Inte verklighet. Hon
är bara utklädd, var inte rädd, efteråt reser
hon sig, tar på sig sina vanliga kläder och åker
spårvagn hem precis som vi andra. Men det är
gripande när hon ligger där. Så ung, knappt
mer än ett barn, nästan ett barn. Hon ser ut
som ett barn, man kommer att tänka på ett
litet barn. Barn. Små barn, ensamma barn,
övergivna, bleka, ingen mamma, modern i
kistan ville inte ...
Nejnej! Jo. Hör nu bara: hon ville inte,
kämpade emot länge, spjärnade emot det tunga
locket, ville inte, vill inte kan inte omöjligt
vill inte — barnen! å, mamma lilla hjälp, jag
kan inte ...
Måste.
Jag måste dö.
Jag håller på att dö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
