Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Eva Berg: Balens drottning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVA BERG
öller tropisk sol och inte heller kälkbacksåkning
hade gjort henne ledbruten och utmattad.
Mässling var inte sjukdomens oskyldiga namn. Sent
på natten hade någon hjälpt henne till ett par
skedar sval champagne, men det var inte den
som orsakat det kväljande bakruset.
Ringningen i sjukhuskorridoren var inte de första
slädbjällrornas evangelium och inte heller
farmors fridfulla begravningsklockor för
årtionden sedan. Den var signalen till uppbrott från
de strålande gränsmarkerna mellan morfinrus
och nyktert medvetande. Den nya dagen hade
grytt; det var hög tid att vakna och möta
verkligheten.
Varje morgon spann hennes fantasi i
halv-dvalan nya djärva planer till flykt från det
oundvikliga. När hon nu strax efteråt tänkte
på dem, tyckte hon att hon feberaktigt hållit
på att skotta en underjordisk gång ur fängelset
och att solljuset redan bländande silat emot
henne genom leran, då allt plötsligt rasat
omkring henne och hon blev inspärrad på nytt.
Flämtande kastade hon sig åt ett annat håll
och grävde med blotta händerna. Hon hade
lyckats nå in på en ny utväg och hoppet lyste
igen, när ännu ett jordskred inträffade. Men
hon gav inte upp, inte än. Hon kröp runt och
bultade ångestfullt med knytnävarna överallt
på väggarna för att finna ett ställe där
motståndet inte föreföll lika oövervinnligt, ett
aldrig så litet kryphål. Allt maktlösare krafsade
hon i det tjälfrusna gruset. Fingrarna blödde
och armarna sjönk ner förlamade innan hon
föll ihop, besegrad av dagens visshet. Det fanns
icke en gnista hopp. Hon var levande begravd.
Hon skulle aldrig se solen mer. Det enda hon
hade att göra var att lägga sig ner och vänta
på ökade smärtor, dödskamp och nådestöt.
Hon bet ihop tänderna och såg stint mot
sanningen även denna gång. Då upphörde
tårarna att falla, hon besegrade dem med bitter
triumf, och de torkande rännilarna stramade
i huden när hon log. Nej, hon skulle inte ta ett
hopp ur sängen och rusa fram till fönstret för
att se på den nyfallna snön. Jag lovar att inte
springa upp på kalla korkmattan och förkyla
mig.
Tjugutvå dygn hade krälat förbi sedan den
morgon då hon sista gången stod vacklande på
korkmattan bredvid sängen. Aldrig mer skulle
hon erfara den svindlande njutningen att träda
fötterna i ett par tofflor, stödja sig mot
sänggaveln och en orubblig skuldra och sedan steg
för steg ge sig ut på den äventyrliga
ökenfärden över korkmattans mosaikmönster,
hisnande ta törn mot badrumsdörren för att till
slut yr och segerstolt hängiva sig åt vällusten
att tvätta händerna i rinnande vatten alldeles
själv. Det tillhörde de förflutna fröjder som
aldrig upprepas, som det är fåfängt att sörja.
Efter den dagen följde horisontalläget och de
sneda perspektiven. För länge sedan hade hon
slutat att välva sina dristiga, outförbara planer
på att försöka vända sig på sidan. Hädanefter
låg hon på rygg, in i evigheten nötande på sina
egna sår.
Nattens stillestånd var över och den första
morgondrabbningen utkämpad. Nu gällde det
att överblicka läget och samla mod till det
närmaste halvdygnets strid. Dagsprogrammet var
alltid detsamma, utslitande, mördande
enahanda. På förhand visste hon att hon, trots
kraftsamlingen, redan om någon timme,
ungefär vid den tid då mänskorna där ute gick
till sitt arbete, skulle ha förfallit till att längta
efter döden hetare än hon en gång längtade
efter sin första bal.
Då skulle de utsövda smärtorna ha
övervunnit sitt sista hinder och redan ha störtat sig
över henne i ett våldsamt vulkanutbrott.
Kämpande mot lavamassorna, som vältrade i
glödande jättedegar över henne, kände hon hur
en munkavle av brinnande beck kvävde
nödropen, grått askregn förblindade hennes
uppspärrade ögon, sot, blod och svett klibbade
ihop håret till svartblanka medeaormar som
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
