Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Eva Berg: Balens drottning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BALENS DROTTNING
piskade örngottet, när hon kastade med huvudet
för att hålla det ovanför det segt sugande
eldträsket.
Hon var inte längre ensam. Omkring henne,
alldeles intill den jäsande lavaströmmen kunde
hon ibland skymta människor, kvinnor med
lugna anleten rörde sig harmoniskt där,
omedvetna om faran. Solbelysta, leende, fullkomligt
utan fruktan skred de emot henne och talade
med låga, uppmuntrande tonfall på ett okänt,
egendomligt jollrande språk till någon som
måste befinna sig alldeles bakom henne. Hon
skulle ha velat vända sig om och betrakta
främlingen, men då avlägsnade de sig igen, och hon
förmådde knappt se dem genom det finmaskiga
nätet av yrande kolflagor.
Det verkade som om de var ivrigt sysselsatta
med förberedelser till någon stor händelse, en
hemlighetsfull rit. Hon tyckte att de fejade ett
tempel före dagens gudstjänst, sopade undan
aska och tvättade bort blodspåren efter det
sista slaktoffret, blankade de heliga kärlen,
bredde ut vita dukar, prydde altaret och fyllde
sina lampor med olja; då och då andäktigt
viskande om underverket som den höge snart
skulle låta ske på nytt inför deras bävande
blickar. De ljusa dräkterna fladdrade när de
svävade, rörde sig i långsam dans under sina
sysslor och lovade gudomen i lågt nynnande
korus. Vilken helig kulthandling förberedde de
vita vestalerna? Vad kallades den fruktade och
älskade guden som snart skulle stiga ner till
jorden, utdela välsignelse över de goda och
trogna och avkunna straffdomar över de
försumliga ?
En av de visa jungfrurna närmade sig
plötsligt, uppfattade hennes nödställda läge och
räckte barmhärtigt en skål till hennes läppar.
Begärligt svalde hon den syrliga drycken, den
släckte elden i svalget och spred en lindrande
kyla genom kroppen. Hon andades ut av
lättnad; solflimret för ögonen glesnade,
nervtrådarnas kramp slappnade en smula efter det
smärtstillande medlet, och hjärnan återtog
kontrollen över tankar och förstånd.
Men strax efteråt märkte hon till sin
förvåning att hon var gråtfärdig, översiggiven
som ett plågat barn; minsta buller kom henne
att rycka till, den varsammaste beröring
irriterade henne så att hon ville skrika. Hudlös,
förskrämd och samtidigt darrande av fåvitsk
revoltanda hörde hon liksom från otaliga
minareter deras vördnadsfullt viskande la ilaha
ill-Allah: Det finnes ingen gud utom Gud.
Professorn var hans namn och Underläkaren var
hans profet. Den mystiska gudstjänsten
kallades Ronden och skulle äga rum först när
solen stod i zenit, men den spred en hotande
slagskugga framför sig redan i gryningen; den
heliga ritualen måste förberedas, planeras i
varje detalj och inväntas med hopp och fruktan
flera timmar i förväg. Efter den, när den
dragit förbi, var Intet — en spänd väntan
skulle upplösas i tomhet som en exploderande
sidenballong. Tills slutligen en ny morgon bröt
in och alltsammans begynte på nytt i denna
sällsamma världs eviga kretsgång.
Professorn! tänkte hon upproriskt och
lyckades fnysa. Mig skrämmer inga kvacksalvare
mer. Och jag ligger vid gud inte här för
Rondens skull, jag struntar i era ronder. Låt mig
vara, välvisa jungfru. Du gör mig illa, ge dig
i väg, din stora, friska ko.
— Ta ut blommorna, sade hon otåligt. De
stinker. De har plågat mig hela natten. Kasta
dem i sophinken.
Ingen brydde sig om hennes retlighet, ingen
påminde henne om att hon själv bett att
mot ordningsreglerna få ha blommorna inne
i rummet över natten. Det upprörde henne
ännu mer. Obevekligt, oförlåtligt vänliga
utförde de sina plikter i varje prövande detalj.
Men snart skulle den första reaktionen gå
över. Det blev en lisa att behandlas som
barnkammarens stygga flicka som lagt sig sjuk och
gjorde dem alla så ängsliga, sköterskan och
23-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
