- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943 /
26

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Eva Berg: Balens drottning. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EVA BERG

under glädjetårar tackade den gud som låtit
dem vakna till en dag av smärtfrihet och hårt
arbete. De skrattade inte, grät inte, vrålade
inte av hänförelse över att de ännu kunde
tugga och svälja fast föda, tvätta sig, borsta
tänderna, klä på sig vanliga kläder och
promenera från rum till rum i sitt eget hem, sätta
sig i en stol, resa sig, gå utför trapporna och
stiga upp i en feströd buss om det behagade
dem. De sjöng inte ens av fröjd när de gick
på sina ben, satte den ena foten framför den
andra och förflyttade sig utan vidare där ute,
vandrade i solsken eller regn, vårblåst,
snö-glopp, höststorm, hagelbyar, fritt omkring där
ute. Och de som hade barn tryckte dem inte
varje dag länge intill sig under tystnad,
förstummade, förkrossade av lycka.

En efter en försvann de till sitt, uppslukades
av fj ärrtöcknet där ute. Hon blev ensam i
isoleringsrummet. Skymningen skulle börja tätna
till spindelväv i vrårna, veckla ut sig och
beslöja konturerna av den vita kulan i taket,
sänggaveln, den inramade månskensparken på
ena väggen och den tropiska djungeln på
den andra. Omärkligt skulle kvällen tränga ut
dagen, göra sig bred och hemmastadd. Om
hon inte varit upptagen av annat skulle hon
ha kunnat räkna in sekunderna med sina
jagade andetag, bunta ihop dem till minuter,
stapla upp dem till halvtimmar och slutligen
timmar bakom sig. Fönsterrektangeln skulle
vara mörkt marinblå när de tunga gardinerna
drogs för och täckte den. Vid sidan av
huvudgärden tändes den brandgula lampan; skenet
stack i ögonen innan det mattades till halvljus
av duken över kupan.

Vid kvällsvården hade alltid hennes plågor
nått sin yttersta, till bristning uttänjda
gränslinje. Febern steg och slog ihop i en giftigt
fosforescerande mardrömsvåg omkring henne.
Blod vällde över kudden innan emaljskålen
hann fram; det var blekrött och tunt. Vilket
blask, tänkte hon föraktfullt. Duger bara att

svina ner med. Gestalter rör sig skugglikt,
gummiklackar smackar mot linoleumfernissa,
fras av tygrika kjolar, kalla händer, lukt av
hår, dämpat glasklirr, rinnande vattenledning,
väsande viskningar.

Viskningarna talade om henne i tredje
person som om hon inte varit närvarande. "Hon"
kallade de henne i samma rum. De trodde väl
att hon inte längre hörde, medan hennes hörsel
i stället blivit ytterligt skärpt, liksom luktsinne
och känsel. Hon skulle ha velat be dem att inte
förödmjuka henne genom att behandla henne
som ett obekant feminint exemplar av en väldig
grupp. Inte ens stadsbor säger blomman om
en maskros, fågeln om en gråsparv eller trädet
om en skräpande asp. Till och med hundar
och katter talar man om med deras namn då
de är närvarande, ville hon säga. Mitt namn
och min titel är min sista rättighet, det sista
tecknet på att jag ännu är en levande människa
som skiljer mig från andra. Ta inte ifrån mig
det. Snart får ni kalla mig "hon" här inne,
utan att det chockerar mig. Eller "det" ...

— Hon försöker bestämt säga något, sade
en låg, myndig viskning i motsatta hörnet. Nu
har hon det visst besvärligt. Jag tror syster
kan ge henne sprutan redan om en halvtimme.
Två cc skulle hon få, sa Professorn, en räcker
ju inte längre. Sen får hon en till ungefär vid
midnatt som vanligt, sa Professorn.

— Kanske hon vill dricka, föreslog den
andra, nattsköterskan.

En hand stacks varligt under kudden och
försökte lyfta nacken. Hon skakade flera gånger
nekande huvudet från den ena sidan till den
andra, trevade i luften och fick tag i en fylld
bomullsärm, hakade sig fast vid den och
släppte den inte med mindre än den
välsignade henne. Nu genast, inte om en
halvtimme, inte om trettio gånger sextio evigheter.
Hon lyckades få dem att förstå, och efter ett
rådslag sinsemellan gav de vika.

Tio minuter senare skulle den saliga friden

26

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free