- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943 /
36

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Per Lindberg: Ett teaterbibliotek

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

PER LINDBERG

åldrat. I England och Amerika har det
visserligen senare blivit utgångspunkten för den
nyaste dramatiken, The Group Theatres
författare, Eliot, Auden och Isherwood och andra.
Ack, Amerika och England, så efterblivna ni
är, jämförda med svensk teaterkritik! Men det
gör ingenting.

James M. Barrie tar upp ett gott stycke plats
på bokhyllan, men så har han velat likna
Shakespeare och därmed blivit en av den
anglosachsiska världens favoriter. John
Mase-field har nöjt sig med att bara skriva om
Shakespeare, vid sidan om sin egen dramatik.
Han får också nöja sig med att vara favorit
för mycket färre.

Den viktigaste boken om vår tids teater har
kommit från England, den obändiga och
överraskande Gordon Craigs "On the Art of the
Theatre" (1907). Senare engelska
teateressayister (Baker, Palmer, Dickinson) skriver i en
helt annan ton, alls inte obändigt och alls inte
överraskande.

*



När jag före förra världskriget under ett
halvår reste genom U. S. A. hade den nya
dramatiken ännu inte krupit fram ur
experimentteatrarna i sjömanshusen. Ingen kunde
ana vad som skulle komma. På gatorna lyste
affischer för den nya folkkonsten, filmen.
Affischer, som lärde ut konsten att kyssas och
att skjuta varann i bakhåll. Men det var ju
ingenting att ta med sig hem. Snart nog kom
emellertid amerikanerna själva över till Europa.
Till Ypern. Vad var det som drev dem dit?
Det dröjde inte så länge, innan man förstod
det. Indirekt gav både O’Neill, Sidney Howard
och Elmer Rice besked. Och direkt, på sitt
sakliga sätt, svarar Elmer Rice i sitt senaste drama,
"Flight to the West": Amerikanerna kom till
Europa för att bygga upp Louvains bibliotek,
som förstörts av tyskarna. Och de kommer
på nytt för att hindra att människosinnet blir
förgiftat och motståndsviljan korrumperad.

Det ligger något hellenskt över den nutida
amerikanska dramatiken. Hos de amerikanska
essayisterna kan man visserligen läsa
klagolåtar över att denna nya dramatik ännu lider
brist på intensitet och att Amerika ännu väntar
på sin Aischylos, sin Shakespeare. Men för oss
européer lyser det som från nytända brasor
om alla de verk, som O’Neill slängde till oss
under det förkättrade tjugutalet. Det är ett
praktfullt parti på bokhyllan. Verk, som sedan
följts av de stora dramatiska blocken från
trettiotalet. Och inte kan vi klaga över brist
på intensitet till exempel i Maxwell Andersons
"What Price Glory", den första stora
världskrigspjäsen, eller i hans "Winterset",
orättfärdighetens tragedi. Hans produktionskraft
tycks lika stor som hans tro på teaterns makt
att omskapa människosinnet: "Teatern har mer
än någon annan konst kraften att leda och
forma vad släktet drömmer till vad släktet
skall bli." Det är stora tag också hos Sidney
Howard, vars epokgörande produktion
kulminerade i "Yellow Jack", den lysande visionen
om gula febern på Cuba.

Hur betryckt än teaterns ställning är, i
Amerika som annorstädes, så drar den dock till sig
nästan alla, som har något att säga. Dramat
tycks vara deras naturliga uttrycksform. Den
amerikanska dramatiken verkar som om den
var skriven av fullvuxna människor, som vet
något om det de skildrar och kan gestalta det.
De är dessutom för närvarande flera än i något
annat land.

*



Bakom all denna nya dramatik ligger en
grundligt bedriven teatervetenskap, i vilken
amerikaner dragit nytta av den europeiska
erfarenheten. Det är en frisk aptit, som smittar.

Den bästa teatertidskriften i världen är
amerikansk: Theatre Arts Monthly. De första
årgångarna från tiotalets slut är rariteter. De
senare däremot torde nu vara ganska allmänna.

Teater är ju inte bara dramatik med skild-

36

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free