Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Axel Uhlén: Erik Lindorm under proletärdiktningens kampperiod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK LINDORM
seenden livsbejakande lagermästaren ägde till
och med en ganska flott segelbåt i K. S. S. S.,
vilket sannerligen inte var möjligt för någon
fattig proletär på 1880- eller 1890-talet.
Kort före sekelskiftet flyttade familjen till
Gävle, där familjefadern hade fått en
förmånlig befattning i sitt yrke. I Gävle stannade den
omkring tre år och återvände därefter till
Stockholm. Men snart blev det uppbrott igen,
och nu ställdes färden, 1903, till norra Skåne,
där fadern övertog en numera sedan många år
nedlagd gästgivargård. Denna flyttning blev
också anledningen till att ende sonen, Erik,
måste avbryta den skolgång i Norra
realläroverket, som han hade påbörjat höstterminen
1902. Faderns obestånd, eller fattigdom om
man så vill, uppkom när han efter några år,
bland annat på grund av den allmänna
åtstramningen av öl- och vinutskänkningen, måste
lämna den ifrågavarande gästgivargården och
återvända till Stockholm utan utsikt att erhålla
någon ny anställning i sitt yrke.
Sonen Erik — som då inte hette Lindorm
och ej heller Pettersson, som en av hans
biografer uppgivit, men däremot bar faderns
namn, Jonsson — hade emellertid redan
tidigare, närmare bestämt någon gång 1904, jämte
en äldre och en yngre syster återvänt till
Stockholm. Anledningen var vissa
familjeförhållanden, som inte kunna eller böra skildras i detta
sammanhang.
Och så började han, fjorton år gammal, att
utkämpa sina hundår. Hans första
förvärvskälla blev en springpojkssyssla, hans andra
likaså. Men båda dessa anställningar voro
ganska kortvariga. Redan 1905 tillhörde han
den fria bohem, som han i en känd dikt
förevigat. Men han hade redan, all fattigdom till
trots, skaffat sig en samling böcker, framför
allt svensk lyrik. Och lejonparten av sin lediga
tid tillbringade han på Kungl, biblioteket. Han
visste också åtskilligt om litteratur och kunde
— liksom även senare under hela sitt liv —
utan vidare recitera hela eller större delen av
snart sagt vilken betydande svensk dikt som
helst. Och han kunde också i sitt rätta
sammanhang inpassa en lösryckt rad av vilken
dikt som helst, såvida det var en sådan av
litterärt värde. Hans umgänge roade sig ofta
med att sätta honom på prov i detta avseende
och fick alltid erfara att provet skulle vara
mycket svårt om han inte skulle klara det. Hans
litterära omdöme var skarpt och säkert för att
inte säga redan fullmoget. Och framför allt,
han visste vad han ville, han kände starkt sin
kallelse, han hade utan tvekan kopplat in på
sitt spår, övertygad om, inte bara att det var
det rätta, utan också för honom det enda.
Redan i juli 1905 hade han också börjat
producera sig i pressen genom enklare dikter,
vilka närmast verka som trevande försök att
finna en egen stil. Och så blev han en vacker
dag upptäckt — av Johan Lindström Saxon,
som formligen anställde honom på
Såningsmannens redaktion och gav honom i lön bostad,
vegetarisk kost och några kronor i veckan
kontant. Den förkärlek för vegetarisk föda, som
han bevarade så gott som livet ut, grundlades
under denna tid.
I Såningsmannen fick han hjälpa till med
det speciella slags kulturella smånotiser,
varmed Saxon som regel brukade fylla några
spalter av sin tidning. Sannolikt fick han också
göra småvers till vissa, tid efter annan
återkommande bilder. Anställningen hos Saxon
varade, såvitt minnet inte sviker, på sin höjd
ett år. Och sedan den, på hans eget initiativ,
hade upphört, tillhörde han återigen den fria
bohemen. Men han uppehöll dock ytterligare
ett par år förbindelsen med Såningsmannen.
Det tillhör saken att Saxon på grund av denna
förbindelse ansåg sig ha gjort en skald av
Lindorm — liksom han också av likartad
anledning ansåg sig vara Oskar Stjernes och
ett par andra skalders andlige fader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
