Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Fröken Julie av August Strindberg. Nya
Teatern.
Strindberg går fram i stor stil och segrar
på bred front. "Spöksonaten" blir kassapjäs
mitt i middagssäsongen, "Svanevit" underhåller
skolbarnen och tjusar vid en
kvällsföreställning även den vuxna publiken och så till slut
lyckas Nya Teatern vinna en formlig
dragkamp om att få visa "Fröken Julie" på nytt
för stockholmarna! De tycks också ha gått
dit och blivit fängslade även om åtminstone
premiärpubliken föreföll att uppfatta stycket
med opassande munterhet. Det är ju bra att
man tycks ha kommit underfund med att
Strindberg är en "rolig" författare, så som alla
stora författare äro roliga genom sin förmåga
att i repliken träffa huvudet på spiken och
skapa artistiskt och dramatiskt till ytterlighet
verkningsfulla situationer, men det är skillnad
på det leende av estetiskt välbefinnande som
dessa egenskaper må utlösa även i skräckfyllda,
mörkt lidelsefulla sammanhang och den rena
drängglädjen åt att se två varelser damma på
varann med språkets grövsta tillhyggen eller
vackla omkring rusiga av åtrå.
När man nu ser detta naturalistiska
programstycke om den kärlekslösa erotikens
förbannelse, där Strindberg vädrar sina sociala
och äktenskapliga komplex, slås man av hur
mycket symbolism det rymmer. Redan att
förlägga det kusliga enviget mellan betjänten och
herrgårdsdamen till själva den nordiska
midsommarnatten med logdans och friskt björklöv
i köket är symbolik. Det glada bondföljet som
uppsluppen kermesstämning uppför sin
ringdans kring matbordet medan förförelsescenen
utspelas i rummet intill är ett typiskt
symbolistiskt inslag liksom episoden med grönsiskan är
en symbol i rent freudiansk mening. Ett par
stövlar är nog för att klargöra Jeans
förhållande till sin husbonde.
Som i knappast något annat stycke bevisar
"Strindberg i denna enaktare sin förmåga att
med skenbar lätthet i varje fall osökt få med
mycket på litet utrymme. Han klarar sig med
ett rum och med endast tre figurer, men man
märker inga spår av de svårigheter som alltid
uppställa sig när ett komplicerat psykologiskt
förlopp skall klarläggas genom så få
interloku-törer. Betjänten, fröken och kokerskan äro
levande, med vardagsrealistiska medel
karakteriserade individuella särfall trots att de äro
markerade typer, illustrerande en klasskamp,
där fronterna för att tala modernt språk gjort
inbrytningar i varandra. Betjänten är den
renodlade underhuggaren men en streber som har
vissa herreförutsättningar, fröken är en
representant för den adel som genom degeneration
förlorat styrkan att härska och hålla på sig.
Det är endast den stadiga pigan som i kraft av
sin fantasilöshet och massiva fördomsfullhet
sitter säkert på sin pinne av samhällsstegen.
Det är ytterst givande att följa hur Strindbergs
egen ambivalenta sociala ställning och
inställning avspegla sig i denna strid:
tjänstekvinnans son som var gift med en friherrinna,
borgaren med sin upptagenhet av de
konventionella mänskliga relationerna och revoltören,
som avnjuter deras upplösning.
Replikföringen är som vanligt
häpnadsväckande ledig, alls icke tyngd av styckets
programmatiska innebörd. Korta hugg, exakta
grepp, stöt och motstöt och så plötsligt dessa
lyriska tigersprång, dessa praktfulla utbrott
vilka i fråga om spontan styrka och språklig
expressivitet sakna motstycke i all dramatik.
Stig Järrel har intelligensen och oräddheten
för en strindbergstolkare. Han är inte rädd för
att vara obehaglig, vilket han behöver vara
i "Fröken Julie". Vad hans Jean möjligen
brast i var farlighet. Denne betjänt hade något
smidigt, oljat och lystet som kunde tas för
tjusighet och elegans i midsommarnattens
förrädiska halvskymning, men något riktigt
handjur var han inte. För att hävda figuren strök
Järrel i stället — och ibland onödigt rått —
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
