Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
under de brutala och föraktliga sidorna hos
Jean, grovheten i käften, underhuggartagen
som efter den erotiska framgången bli
över-sittartag, fegheten inför den starkare och
knö-ligheten mot den svagare, ett vidrigt manfolk
skildrat utan någon sympati från författaren.
Julie får mera därav. Fastän Strindberg på
henne företar en av sina avhyvlingar av
kvinnokönet och låter henne "springa över ridspöet"
gång på gång är han gripen av hennes tragik.
Han ömkar henne, men han älskar henne också
något. Han gör inte slut på henne lika brutalt
som Jean på grönsiskan utan överantvardar
henne med mildhet åt sitt öde och med en tyst
förbön om frid. Karin Kavli gav åt denna
trista sorti all sin inlevelse och grep starkt.
I kärleksspelets turer och motturer var hon
magnifik, både när hon viljelöst sögs mot
mannen och när hon gjorde sina desperata
försök att återvinna sin auktoritet. Hon klädde
utomordentligt i den vackra tidsdräkten och
man är tacksam för att hon inte redan från
början försökte se degenererad och ödesmärkt
ut. Ett och annat dystert ekande teatertonfall
störde den eljest lika intelligenta som hängivna
framställningen, en av de bästa man på länge
sett på Stockholmsscenen.
Som Kristin tillvaratog Märta Arbin väl det
lilla som rollen har att bjuda. Hon var genuin
till typ och sätt. Man fäste sig vid åtskilliga
levande smådrag i hennes spel, såsom när hon
rörde om i kastrullen i takt med musiken, det
diskreta sätt varpå hon gjorde pantomimscenen
framför spegeln omedvetet patetisk, etc.
Per-Axel Branner visade med denna
föreställning bättre än någon tidigare gång vilken
god strindbergsregissör han är. Han har
framför allt det klara logiska greppet, han är rask
och koncis och vinnlägger sig om att utan
onödiga krumbukter låta Strindberg komma
till tals med publiken, vilket är allt som behövs.
Den lilla scenen, övertygande dekorerad av Erik
Söderberg, lämpar sig också särskilt bra för
"Fröken Julie", som ju Strindberg önskade se
framförd på en liten seen i en liten salong.
Georg Svensson
Jubileum av Gunnar Ahlström. Göteborgs
Stadsteater.
Friskt vågat, hälften vunnet, säger ett svenskt
ordspråk. Ut desint vires, tamen est laudanda
voluntas, instämmer den latinska sentensen. —
Gunnar Ahlström har velat göra en modern
skälmkomedi i renässansfarsens anda, med
lustiga typer snarare än karaktärer, munter
och folklig situationskomik,
förväxlingshandling och en behaglig dosis satir, i detta fall
riktad mot det hedervärda
litteraturbedömar-skrået. Friskt och berömvärt vågat i revyernas
och de engelska frukostkomediernas tid. Men
inspiration och rutin har ej någondera varit
tillräckliga. Satiren är för tunn och flyter ut
alldeles för mycket. Försöket stannar vid halv
vinst.
Tre glada luffare läser i bladet om en
berömd författare, som skall hyllas av sin
fädernestad. De sätter i seen en köpenickiad,
som dock avbryts av att den riktige författaren
kommer till platsen litet förr, än de haft skäl
beräkna. Det blir inte så svår sammanstötning
mellan honom och lurifaxarna, ty man finner
varandra bland annat på basis av gemensamt
amatörfiskeintresse. Men däremot har han
betydligt värre än de att komma till rätta med
mottagningskommittén, som består av idel så
kallade kulturpersonligheter (det vill säga
litteraturrecensenter) pius en mäktig
förläggare-tidningsägare och en orkeslös borgmästare.
Detta är fabeln, och den bör ha rika
möjligheter för en driven komediskribent.
Upptakten till stycket är också så festlig
man kan begära, med de tre gynnarna under
en järnvägsbro, och kappsäcken som kommer
neddansande från skyn. Ludvig Gentzel, Yngve
Nordvall och Sture Baude spelar skälmarna.
Den sistnämnde får ut ojämförligt mest ur sin
roll. Andra akten framställer mottagningen i
småstaden. Den står eller faller med regien,
särskilt statistinstruktionen. På Stadsteatern
blev den styckets topp. (Regi Knut Ström!)
Tredje akten utfaller ogynnsammast. Tjatet om
litteraturen och recensenterna har man vid det
laget hunnit bli grundligt trött på, trots att det
varken sagts något vidare nytt eller träffande
i ämnet; eller just därför. Än värre är att
författaren här tidvis plockar in fler aktörer på
scenen än han tekniskt kan sköta.
En ansats till fördjupning skall noteras:
mötet mellan pjäsens jubilar och hans gamla
flamma, den enda som upplevt honom som
människa; och hennes fåfänga försök att
numera få kontakt. Ett par scener, som gavs fint
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
