Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER OCH FILM
och minnesvärt av Ebba Ringdahl och John
Ekman. Men Gunnar Ahlström låter det stanna
vid blotta antydan, utan den karaktärslodning,
som man väntar skall komma. Kanske har
han ej velat bryta den eftersträvade commedia
dell’arte-stilen. Eller har han skyggat för det
ömtåliga i uppgiften.
"Beredskap" i all sin dramatiska
konstlöshet var nog ett bra mycket fullviktigare stycke
än "Jubileum". Det torde författaren i
egenskap av litteraturhistoriker vara den förste att
bekräfta. Vilket ej hindrar att han naturligtvis
kan bli en driven komediförfattare med tiden,
om han mot förmodan vill sätta bort tillräcklig
tid för ytterligare övning i branschen.
"Jubileum" är skriven tidigare än "Beredskap", men
har hittills förgäves väntat på uppförande. Det
bör man minnas vid bedömningen.
Ebbe Lindé
Markens gud av Paul Green. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
Paul Greens "The Field God" var studions
andra amerikanska premiär i höstas. Lika litet
som Lilian Hellman har denne utmärkte
dramatiker tidigare spelats i Sverige. Pjäsen erinrar
om O’Neills "Désiré Under the Elms" men har
ett samhällskritiskt inslag, som är typiskt för
hans efterföljare, den nya amerikanska
dramatikergenerationen. För övrigt har ju denna
drivit fram en form, som vid detta laget kan
räknas för klassisk, så i sig sluten, som den
är — ända till anonymitet: samma kraftfulla
realism, fasta byggnad och nervstarka
dramatiska effekter, och samma starkt radikala patos.
Även Greens pjäs verkar mera som utmärkt
representant för riktningen, än som ny
individuell författarfysionomi.
Inledningsvis får man stämningen på en
lantgård i North Carolina efter avslutat arbete
en vardagskväll: avslappningen, känslan av
tillfredsställelse, förväntningarna, men även de
trånga förhållandena. Personerna presenteras.
Den starke och trygge farmaren Hardy. Hans
hetblodige dräng. Hardys ofruktsamma hustru,
som tagit sin tillflykt till en bigott,
livsfrån-vänd religiositet. Första aktens dramatiska
inslag är ankomsten till gården av en ung
kvinnlig släkting Rhoda, som bott i staden tidigare
men gläder sig åt att framgent få dela lant-
livets sunda möda. Hon har gjort det förr och
känner att där är hennes plats i livet.
Andra akten visar samma gård mitt i
brådaste arbetet med storslakt. Som en blixt från
klar himmel, men ändå så logiskt förberedd,
kommer urladdningen av svartsjuka mellan
dräng och husbonde. Passionen och synden stå
plötsligt mitt bland den förfasade
bygdebefolkningen. Hustrun dör med en förbannelse över
Hardy och Rhoda, som älskar varandra. I
fortsättningen genomför de trots allt efter hennes
död giftermålet, men den numera försupne
drängen skjuter sig på bröllopsdagen, olyckorna
hopar sig; och till slut knäcks den starke
Hardy av dem och självförebråelserna och av
inflytandet från traktens bigotta läsare, som
ohyggligt nog anropar Gud att taga hem hans
och Rhodas lilla barn, för att så äntligen bryta
faderns styva sinne. Men när den lille
verkligen dör, reser han sig igen. Han förklarar sig
oavhängig av läsarnas livsfientlige gud. Och
kvinnan vid hans sida ger för sin del
slutdeklarationen till mannen: min gud är du!
Man kan tänka sig bättre och sämre
framställningar av detta antiteistiska skådespel. Det
avgörande för värdet av en skådespelarinsats
ligger ju ej i första hand i rollens omfattning
eller den ådagalagda tekniska skickligheten,
fast även den behövs, men ej heller, i och för
sig, i att den framställda karaktären gives med
stark inlevelse; det fordras också, att den är
konform, så att det, som man känner att
författaren avsett med figuren, verkligen kommer
fram. Med detta för ögonen frestas man att
ställa ett par biroller främst i studions
föreställning: Sven Milianders mästerligt
utmejslade, försupne dagakarl och Töre Lindwalls
djävulskt välträffade metodistpastor. Även
Bertil Anderbergs dräng var en utmärkt
prestation, säkert den unge skådespelarens hittills
bästa på Stadsteatern. Det anspända i hans
maner var på välgörande sätt mildrat. De
naturligtvis i och för sig mera krävande
huvudrollerna blev ej i samma mån fullträffar. Bäst
lyckades väl Berta Hall, som gav den
varmblodiga unga Rhoda med överraskande
fulltonighet, trots att typen uppenbarligen låg illa
till för henne. Colbjörn Knudsen som Hardy
hade storartade stunder, när han stod fast på
jorden i stormen som en ek; och en ruggig
seen med en rakkniv efter det psykiska sam-
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
