Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
som Tjechovs ungdomsjournalistik i den lätta
genren. Tjechov tog inte heller denna bagatell
så allvarligt; i ett brev talade han om att
han på denna döda björn hade förtjänat mer
pengar än någon zigenare kunde göra på en
levande.
"Björnen" skrevs med tanke på en känd
rysk, storvuxen och högljudd komiker; och
den hade kanske, liksom "Vid landsvägen",
gjort starkare intryck om den spelats riktigt
rutinerat. Men säkert är det inte, ty denna
studentföreställning bars upp av en vital
spelglädje, som kunde uppväga åtskillig rutin och
som flera teaterdirektörer borde snegla efter
med en tiggares blick. Mannen bakom verket
var den frodigt entusiastiske och teaterkunnige
regissören Jura Tamkin. Bland de unga
skådespelare som tycktes ha haft det största utbytet
av lärdomarna var teaterordföranden Claes
Hoogland, som ritade en lustig liten
betjäntgubbe, och Jan Molander som av luffaren Merik
gjorde en långlagd, rysk Lars Hård. Marianne
Hillbom, den unga änkan, saknade inte humor
och var mycket mörk och skön.
Också översättningen var Jura Tamkins och
verkade förstklassig. De båda spelade enaktarna
pius två till av Tjechov har Studentteatern
utgivit i en liten volym "Studiodramatik", som
kostar 2: 50. Thorsten Jonsson
Film
Himlaspelet. Alf Sjöberg. Wivefilm.
Det är alldeles riktigt, som det heter i det
läckert utstyrda programhäftet, att
"Himlaspelet" blivit en film olik alla andra.
Detta ligger ju också i sakens egen natur. De
på en gång artistiska och troskyldiga
dalamålningarna, som gjorde så stor lycka på scenen,
har ingenting att göra med naturalistisk teater,
och naturalistisk teater (likvisst anpassad efter
kamerans speciella teknik) är nära nog all film
vi för närvarande får se. Denna konstart lever
på sin verklighetsillusion. Men den verklighet
vi möter i filmen om en väg som till Himla
bär är en annan än den vanliga: en
bondpojkes naiva föreställningar om de bibliska
berättelserna, omplanterade i hans egen miljö.
Med häpnad läser man Rune Lindströms
karakteristik av sin hjälte, Mats Ersson, "en dräng
utan arv, sorger och drömmerier". Har inte
han arv och sorger? Och om inte hela filmen
är hans dröm, vad är den då?
Ty här är Dalarna det heliga landet.
Profeterna sitter på en fäbodvall, hin onde
uppträder i mänsklig gestalt, och kung Salomo
håller gästabud i en storstuga med halm på
golvet. Josef och Maria rider genom bygden.
Vår Herre går omkring i syrtut och med
glasögon på näsan och tar hand om en och annan
olycklig, och när slutligen efter skiftande öden
Mats Ersson är mogen för himmelriket, hämtas
han hem till en blommande backe, där han åter
blir pojke och får möta sin ungdoms älskade.
Denna fromma legend berättas i bilder av
utsökt skönhet. Bland våra filmregissörer är
Alf Sjöberg den mest raffinerade bildartisten
— filmen är helt enkelt för honom en
kamerakonst, och detta konstnärliga program
genomför han med en sådan beslutsamhet, att man
knappast vet, om det är han eller hans olika
fotografer (i detta fall den talangfulle Gösta
Roosling) som har största äran av alla de
måleriska effekter han älskar att arbeta med.
Det ligger i denna konstuppfattnings väsen,
att bilderna blir självändamål. Man ser det
framför allt i behandlingen av skådespelarna,
som göres till dekorativa element i bilden
i stället för till levande människor. Inte den
psykologiska sanningen utan den bildmässiga
effekten är avgörande för Alf Sjöbergs
personinstruktion. Samtidigt inskränker han talet till
det minsta möjliga. Därav det
sömngångaraktiga — eller gengångaraktiga — drag, som
vidlåder personerna i hans filmer, och vidare
förklaringen till att den stiliserade
symbolismen i Rune Lindströms pastisch i så hög grad
lockat hans regissörsinstinkter. Resultatet har
blivit en film, som är skön men tom, slutligen
tröttande — och detta just beroende på
frånvaron av verkligt üv. Föga hjälpte det, att
författaren själv — liksom på teatern — spelade
sin roll med liv och lust, eller att det i den
stora ensemblen fanns sådana ypperliga inslag
som Holger Löwenadlers Salomo, Emil Fj
eliströms Gammal-Jerk eller Anders Henriksons
Vår Herre. Blott en enda roll grep verkligen,
och det var Eivor Landströms Marit — så
länge hon var med, fanns det en levande
människa i filmen, och hennes död som häxa blev
ett stycke äkta tragik mitt i allt det fotografiska
raffinemanget.
4 BLM 1943 i
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
