Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
vuxet komplicerade, det mest sofistikerade som
filmen hittills frambragt.
Vid återseendet märker man också hur
skenbar, hur dubbelbottnad konstlösheten i filmens
bildskapande är. Frånsett att Chaplin när han
gjorde "Guldfeber" hade att röra sig med en
betydligt enklare teknisk utrustning än
nutildags arbetade han medvetet i en primitiv,
naivistisk pantomimstil, och filmen har
därigenom klarat sig från att åldras.
Alaskalandskapet, från den första mästerliga bilden med
guldgrävarströmmen som en myrväg mellan
fjälltopparna, och den klassiska saloonmiljön
ha med enkla medel suggererats fram i en
expressionistisk realistisk stil som för tanken
till de stora ryssarna. Gorkij är väl Chaplins
närmaste granne i berättarnas galleri. Var och
en av bifigurerna kan studeras som en
särpräglad individ med eget temperament, eget
öde, egen rytm. Särskilt praktfull är Store Jim,
antingen han sitter där hjälplös och känner
sig omtöcknas av hungerhallucinationerna eller
irrar omkring halvblind och minnesslö för att
återfinna sitt berg av guld eller som nyvorden
millionär går bröstgänges till väga mot
mani-kyristen. Och med lika knappa medel som
Chaplin diktar en episk karaktär kan han fånga
en lyrisk stämning av utsökt slag. Det finns
i denna film en bild som man minns längre än
de andra, därför att den på en gång är
filma-tiskt artisteri av subtilaste art och mänskligt så
gripande och meningsfull. Det är profilen av
"the little fellow", där den i nyårsnatten
avtecknar sig mot krogfönstret. I den bilden,
vacker som en av de franska filmmästarnas,
har Chaplin nedlagt hela sin erfarenhet av
livets orättvisor och sin solidaritet med de
utestängda och ensartade. Den som står där i
kölden och mörkret vem är han om inte — Poeten.
Georg Svensson
Intermezzo. Gregory Ratoff. Selznick
International.
Jag såg inte den svenska "Intermezzo" och
är alltså förhindrad anställa jämförelser
mellan den och den amerikanska inspelningen av
Gustaf Molanders och Gösta Stevens
originalberättelse. Det kan väl heller inte göra så
mycket, eftersom denna berättelse är av den
arten att allvarligare diskussion är utesluten.
Tack vare ett ytterst sobert spel av Leslie
Howard och den fräscht naturliga Ingrid
Bergman samt Gregg Tolands överlägsna foto får
den hopplöst banala följetongen om den store
violinisten som schappade med dotterns
pianolärarinna men kom underfund med att lyckan
aldrig kan byggas på andras olycka en viss
illusion av liv som rentav då och då utlöser en
lätt gripenhet. Filmens intresse för en svensk
publik knyter sig framför allt till Ingrid
Bergman, som här (1939) visar hur snabbt hon
funnit sig till rätta med amerikanska
förhållanden (hennes engelska är redan bättre än
Garbos) utan att hon därför givit upp sin typ
av stilfull svensk familjeflicka. Man blir
övertygad om hennes betydande möjligheter som
filmskådespelerska. Georg Svensson
Den stora skuggan. Paul Verhoeven. Ufa.
En tysk film utan propaganda, fullföljande
traditionerna från Janningstiden och
dominerad av en annan i mer än en bemärkelse stor
skådespelare, Heinrich George. Regi och
scenario ha på ett förledande skickligt sätt lyckats
blanda bort hur grovt kolportagemässigt
innehållet i själva verket är. Filmen handlar om
teater, och de avgörande kriserna i
huvudpersonernas liv äro synkroniserade med en
repetition och två framföranden av den seen ur
Calderons "Domaren i Zalamea", där Pedro
har sin uppgörelse med Alvaro. Pedros
framställare, den berömde skådespelaren (George),
är en godhjärtad, bortskämd publikidol som
bryts ned när han upptäcker att först hans
tillkommande och sedan hans dotter förförts av
hans protegé och motspelare. Han kommer på
dekis, hamnar i sufflörluckan på en
landsortsteater där han så en dag får rycka in som
Pedro — naturligtvis med den forna fästmön
och förföraren som medaktörer. Stor succé och
allmän försoning ovanpå luttringen. George
gör sin roll virtuost med sin säregna
blandning av elegans och otymplighet, Heidemarie
Hatheyer är ganska slätstruket sympatisk i den
kvinnliga huvudrollen, medan Will Quadflieg
som boven verkar retsamt belåten med sitt
pig-tj usiga utseende. Georg Svensson
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
