Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Maria Pia. Genom ett raskt ingripande,
givetvis i sista ögonblicket, räddar den åldrige och
nu ädle morfadern dotterdotterns dygd och ser
till att Lionel kastas i floden, där han
ömk-ligen drunkar. I stil med denna händelse gå
de andra. Man förflyttas hit och dit runt
Atlanten, överallt är författarinnan lika hemma.
Miljöskildring behöver ju inte bli alltför svår
då den göres efter schablon. Bristande
sannolikhet är det minsta av de fel bokens händelser
lida av. De äro dessutom skildrade med den
hemskaste sentimentalitet, blandad med
vällustig råhet och med ett språk som ej lämnar
något övrigt att önska i fråga om fraseologiens
banalitet. Sålunda möta vi en "stadig
beck-byxa" i en ädel roll, det skär som knivar av
svartsjuka i hjärtat på en figur medan en
annan är gul i ansiktet av avund. Men ett citat
säger mer än påståenden. Jag anför slutorden
där det beskrives hur Matthew dör omedelbart
efter att man fått veta att det han och Pallas
sista tiden kämpat för, nämligen slaveriets
upphävande, just blivit verklighet genom ett
parlamentsbeslut. Pallas, den ädla som han
aldrig fick, sitter vid hans bädd: "Hon tittade
sig förvirrad omkring som om hon drömde.
Hur var det han hade sagt: ’Intet unket
gravvalv för oss, min stjärndrottning!’ Kände hon
inte något vått i ögonen ? — Matthew, Matthew,
du har förtjänat att komma till ro, men jag
ska fortsätta. Du kan sova lugnt!"
När man äntligen av missriktad pliktkänsla
att ej döma någon ohörd slavat sig fram till
dessa rader lägger man bort boken med en
suck av oändlig lättnad. Vi ha här ett exempel
på en överflödig översättning. Jan Cornell
Alf Ahlbergs trosbekännelse
ALF AHLBERG: Minnen och meditationer.
Natur och Kultur 1942. 5:50.
Alf Ahlberg har i den volym han gett ut till
sin femtioårsdag begagnat sig av ålderns rätt
att tala en smula om sig själv. Så värst
ingående blir det inte, ty han är mera uppfylld
av sina tankar än av sin egen person, vilket
är ett sympatiskt och kanske också filosofiskt
drag. Men det hindrar inte att han som
berättare visar sig så underhållande, att man
närmast är böjd att beklaga denna personliga
tillbakadragenhet. Han borde ha tagit steget ut
och gett oss en ordentlig memoarbok i stället
för dessa strödda essayer, där meditationerna
så småningom alldeles uppslukar minnena. Den
fina humor, med vilken han skildrar sin
barndom och sina studentår i Lund, framstår
åtminstone för mig som det bästa och i viss mån
nya i boken.
Han börjar med att beskriva den halländska
prästgård, där han vuxit upp. Fastän han
varnar för att idealisera den gamla, goda tiden,
är det inte svårt att se hur han i sitt hjärta
hänger fast vid den. Genom allt vad han
skriver går som en underton den resignerade
sorgen över att denna rofyllda förkrigsidyll
gått till spillo. Hur livfullt han än lever med
i det nya som rör sig i tiden, kan han liksom
inte förlika sig med en kulturutveckling, vilken
74
spolierat hans barndomshem med dess
oskyldiga glädjeämnen, dess jular och dess fasta
värden. Det framstår för honom i minnets
ljus som ett förlorat paradis. Det är dit han
i symbolisk mening återvänder, då han lägger
fram sin mannaålders trosbekännelse.
Till det mest älskvärda i denna
barndomsskildring hör porträttet av fadern, den fint
bildade prästmannen, som på gamla dar friskade
upp sin grekiska för att han, som han
förklarade med en glimt i ögat, skulle kunna
samspråka med Platon och de andra "stora
hedningarna", då han träffade dem i en annan
värld. Schartauan var han inte, heter det, men
talade aldrig om schartauanismen annat än
med aktning och respekt. Det är sig själv lika
mycket som sin far Älf Ahlberg karakteriserar
med dessa ord. För det gamla kristna
fromhetslivet hyser han en obetingad vördnad, även
när det tar sig uttryck i former, som är
oförenliga med den humanistiska vidsynthet han
eljest inte tröttnar att förkunna i en vrång
värld.
Han är helt enkelt kristen numera.
Kristendomen ter sig för honom som den enda makt,
vilken kan rädda det söndertrasade Europa.
Men i denna hans kristna tro ingår också de
"stora hedningarnas" visdom. Allt detta
smälter samman till en religiöst färgad eklektisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
