Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
filosofi, som han älskar att kalla det
västerländska kulturarvet. Det fria sanningssökandet
i de lundensiska vindskuporna, som han ägnat
en inspirerad kärleksförklaring, innebar, efter
vad han försäkrar, ingen egentlig brytning
med hans barndomstro. Till och med den
kulturradikalism, som bar Bengt Lidforss’ märke,
lyckas han behändigt trolla in i det kristna
perspektivet. I teologstriderna var det mera
som enade än som skilde. Den verkliga
katastrofen kom först med världskriget, då Max
Scheler gav ut sin bok med den signifikativa
titeln "Vom Umsturtz der Werte". Värdenas
omstörtning — det är den upplevelse, som Alf
Ahlberg betecknar som vändpunkten i sitt liv.
Det var den som gjorde hans generation så
hemlös och desillusionerad.
Hur pass mycket man nu skall lägga in
i denna förklaring, som naturligtvis är ärligt
menad men likväl synes bottna i en viss
glömska av att även tiden före det förra
världskriget hade sina brutala och gement
omänskliga drag, ger den dock i viss mån nyckeln till
Alf Ahlbergs skriftställeri. Hela hans
filosofiska författarskap ter sig i ljuset av den
som en rastlös strävan att bringa ordning i den
omskakade "värdevärlden". För att hålla de
gnagande tvivlen nere måste han skriva,
ständigt skriva för att övertyga sig om att de
gamla märkena består. Tidigare har han i den
värdeidealistiska filosofien sökt återfinna sin
barndomstro. Nu har han öppet gått tillbaka
till denna.
Även i sina reseskisser, av vilka det finns
några i boken, är det inte de främmande
länderna och deras folk som djupast intresserar
honom. Han reser för att bli styrkt i sin tro.
Fascismen skymtar endast i bakgrunden av
hans italienska bilder, i stället ter sig Alperna
för hans blick som "Paradisets murar", och
i Neapel fantiserar han över "Lacrymae
Christi". På vägen till Tyrolen känner han sig
med en ytterst betecknande vändning "en
smula skamsen att som en bekvämlig turist
fara fram i bil på denna väg, som under
århundraden trampats av fromma pilgrimers
trötta och nakna fötter". Det är en främling
inte bara i Italien, utan också i bilarnas
tidevarv, som är stadd på resa.
Men det finns ingen livsfientlighet i hans
kristendom. Han uttrycker sin beundran för
katolicismen för att den förmått förena glädjen
och värdigheten, och han glömmer inte för
helgonen de stora skalderna, som diktat på
denna klassiska mark. Tvärtom — vad man
kan anmärka på Alf Ahlberg är att han
överhuvudtaget inte kan glömma sina skalder. De
åberopas i tid och otid. Han är fången i sina
böckers värld. Betraktar han stjärnorna,
kommer han att tänka på Heidenstam och kallar
dem bibliskt klara, finner han en stad, där
han skulle vilja bo, dyker Lidner upp, och då
utnämner han platsen till den underbaraste
från Nova Semblas fjäll till Ceylons brända
dalar. I en liten uppsats om "Att söka lyckan"
behöver han för att på ett tiotal sidor utveckla
den gamla satsen, att lyckan helst kommer
oombedd, båda upp kung Salomo, Sokrates och
Horatius, Shakespeare, Thomas Hardy och
Walt Whitman, Geijer, Heidenstam, Levertin
och Karlfeldt, Emil Zilliacus, en gammal
medeltidslegend och den antika sagan om kung
Midas. Professor Lindblom gav en gång för en
kandidatuppsats i konsthistoria ämnet
"Eklekticismen i Stockholms stadshus". Man skulle
kanske inte kunna skriva en kandidatuppsats
om Alf Ahlbergs stil. Men alldeles säkert skulle
magister Knutsson kunna anordna en givande
litterär allmänbildningstävlan på
ursprungskällorna till de många vackra formuleringar
med eller utan citationstecken, som man finner
i Alf Ahlbergs sobra och lättflytande men
förunderligt opersonliga prosa.
Trots hans brist på originalitet — inte bara
i språket utan också i tänkandet — förstår
man emellertid, att Alf Ahlberg blivit vår mest
läste filosofiske författare. Med sin kristna
humanism, som han förstår att litterärt smycka
och lättfattligt utveckla, har han på något sätt
gått till mötes ett aktuellt behov hos de mest
skilda samhällsgrupper. Med aktning och respekt
har man också på de yttersta av dessa dagar
bevittnat hans öppenhjärtiga partitagande på
demokratiens sida i den stora världskampen.
Gäller den gamla satsen, att av frukterna skall
man känna trädet, har hans humanism genom
detta partitagande visat sig äkta i färgen.
Nils Beyer
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
