Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bakom de historiska händelserna. Det är
signifikativt när Karl XII i ett brev till Ulrika
Eleonora ger uttryck åt sin stora oro över att
ryktena om den andra systerns död skulle vara
sanna, "så att både jag och min hjärtans
Syster förlorat all vår förnöjelse på jorden",
och först i ett hastigt och likgiltigt
postskriptum omnämner nederlaget vid Poltava. En
brevantologi måste komma att ge hjärtats
historia och de personliga tonfallen. Det blir
brottstycken ur ett stort sammanhang, många
olika nu, sorgtyngda eller glittrande, ur ett
fjärran då. — Kärvt skriver Birgitta efter
gudomlig diktamen till en hög herre,
förmanande honom att tysta ned sin vilja så att
samvetet får tala efter rättfärdighetens
rättesnöre. Johan III dyvlar på Ivan den
förskräcklige med en vokabulär som slående erinrar om
moderna diktatorers, och Axel Oxenstierna
uttrycker den överväldigande sorgen över sin
konungs död, vilken Gud med ett "heroiskt,
oförskräckt och resolut hjärta" begåvat hade.
Lasse Wivallius bakom järngallren i den ljuva
månaden maj söker beveka sina domares
hjärtan med en vårskildring i flödande barock, där
till och med "de stora havsunder och valfiskar
leka i havet och spela Herranom till ära var efter
sin art och förkunna hans stora nådaverk".
Det krigiska tidevarvets längtan mellan åtskilda
makar avspeglas levande i Måns Stenbocks
varma brev till sin "allrakäraste lilla
hustru-docka och ängel". En berömd epistel är
Gjör-wells på en gång kyliga och gudliga berättelse
om den ödesdigra maskeraden och
Anckarströms avrättning. Gustavianerna — som
onekligen kunde konsten att skriva elegant —
representeras av bland annat Kellgrens nervösa
staccato och Leopolds upphöjda brev om sin
ålderdoms blindhet. Tegnérs sjudande oro och
Atterboms fästmanslycka är två bjärta
temperamentskontraster. Mest föråldrade och lustigt
passé verkar som naturligt är ett par brev från
den närmast flydda tiden: Oskar II:s
anbefallande av idealismen, "den rena, starka,
uppåtskådande, kärleksglödande idealismen", såsom
den enda räddarinnan, och Ellen Keys
svärmiska önskan att vara "Goethes mattstump".
Det sistnämnda exemplet torde vara valt med
någon illfundighet. Den apokalyptiska
världskrigsepoken företrädes av ett upprört tungo-
målstalande brev från Vitalis Norström som
Hagberg kallar "storartat och skakande".
Den som inte finner mycket att stanna och
dröja vid i en sådan bilderbok måste anses
hårdroad. Flera av dessa svenska brev är
mästerverk i sin förmåga att tala hjärtats språk
naturligt och direkt, i samklang med adressaten.
Finge jag välja personligt toge jag kanske den
dödsdömde Kellgrens korta brev om den gröna
stugan och den svarta gropen, Pontus Wikners
flammande, passionerade och egendomliga
bekännelse om sin fullkomlighetsdrift och
Frödings versbrev till Hellberg. Det sista har jag
många gånger läst, det hör till de ofta citerade,
och ändå frapperas man på nytt av det
väsendets oförlikneliga behag som är Frödings. Det
är tonen hos en som har skådat det obotligt
dystra och som ändå aldrig skall ge sig.
Jag är en fånge i andanom
min själ förgås i den långa ledan
som grubblet föder och huldar om;
det var så fruktansvärt länge sedan
ett ljud av liv till mitt öra kom...
Margit Abenius
Upphyggelse
AMELIE POSSE: Bygga upp, ej riva neder.
Natur och Kultur 1942. 12:50.
Amelie Posses minnesanteckningar från sitt
sällsynt växlingsrika liv ha aldrig haft formen
av ett nyktert krönikerande. Hon vill i
görligaste mån levandegöra det förflutna och väljer
därför en halvt skönlitterär form där nakna
fakta fyllas ut med stämningsbilder och
novel-listiskt utformade situationer, som säkerligen
inte till alla detaljer äro blotta erinringar utan
frukter av hennes skapande fantasi. Det behöver
inte förringa böckernas värde som memoarer
men ökar avgjort deras litterära halt.
Fiktionskaraktären framträder särskilt starkt
i den nya boken, där hon övergivit
jagberättelsens form inte av lust att fabulera mera
ogenerat utan av diskretionshänsyn. Amelie
Posse har aldrig bekymrat sig stort om att
hålla tand för tunga när det gällt hennes egna
upplevelser och åsikter, men hon är aktsam om
att inte andra skola behöva lida för dem. När
hon valt att vid berättelsen om sina
tjeckoslovakiska år kalla sig Maminka och döpa om
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
