Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skynda oss att läsa dem som barn.
Egendomligare är, att denna våldsamma och tragiska
skildring av mord och drifter, av sadistisk
tortyr, alkoholism och kroggräl ursprungligen
är skriven för ett barnsligt auditorium. Det var
den amerikanska husmodern och
professorsfrun Harriet Beecher Stowe som målade dessa
"tavlor" för sin livliga barnskara som tiggde
om fortsättning lika ivrigt som den
pådrivande följetongsredaktören. Mrs Stowe
hoppades kunna skaffa sig en sidenklänning för
arvodet. Livet igenom var hon övertygad att
boken var profetiskt inspirerad och icke
människoverk.
Detta och mycket annat berättas i Forrest
Wilsons makalöst utförliga biografi
"Korsfarare i krinolin". Stort och smått virvlas förbi
i en med sprudlande vitalitet och robusta
gå-påartag författad krönika om ett långt och
dramatiskt liv. Harriet Beecher Stowe blev
nämligen åttiofyra år gammal — en
prestation bara det. En fläkt av kolonialtid vilar över
barndomshemmet i det kultiverade Lichtfield
där den berömde prästmannen Lyman Beecher,
en verklig praktpappa, fostrade sina elva barn
— varav de flesta blev predikantsnillen,
berömda pedagoger och frihetskämpar — i en
teologi vars barbariskhet neutraliserades av
hans frodiga lynne. Sjungande och predikande
begav sig korsfararfamiljen Beecher senare till
Cincinnati, där Harriet, den lilla lärarinnan
utan manliga beundrare, gifte sig med en fattig
och lärd teolog, vässade sin penna, samlade
intryck och slet heroiskt mot fattigdom. Så
följer, i en annan miljö, den lavinartade
framgången med "Onkel Toms stuga", och dess
verkningar — världsrykte och triumffärder i
utlandet; till sist det blodiga slavkrig där
Harriet var den förnämsta propagandisten.
I sitt liv drabbades hon av svåra personliga
sorger. Det var inte bestämt att hon skulle leva
i ro och frid. Den gången hon uppträdde som
lörd Byrons anklagare och lady Byrons
advokat, fick hon folkhatet emot sig nästan lika
starkt som en gång folkgunsten.
Men biografien berättar inte bara om de
stora händelserna utan målar in i detalj hennes
husliga och intima krönika i äktenskapet med
"världens mest indolente, sölige, neurasteniske,
lärde och älsklige äkta make", en klotrund,
originell figur som såg syner och hörde röster
mitt på ljusa dagen och som läsaren under
berättelsens gång blir smått fäst vid. Man
tycker sig känna mrs Stowe utan och innan.
Eller gör man det för resten? Hon verkar på
sätt och vis sluten och oåtkomlig, och hon knöt
få hj ärtekontakter. I den övermåttan energiska
framställningen längtar man ibland efter en
smula avstånd och tystnad för att se och höra
det personliga. Närmast kommer man Harriet
i ett förtjusande poetiskt brev som hon skrev
på sin ålderdom och med temat: "Nu vilar
jag mig."
Harriet Beecher Stowes snille var
predikantens och propagandistens. Vad hon än skrev
lyckades hon få lidelserna att torna upp sig
för och emot. Och brännpunkten var sinne för
jämlikhetens idé. Hon reagerade överstarkt för
varje kränkning av människovärdet. En
okuvlig nitälskan bodde i henne och till sitt
förfogande hade hon en skarp realistisk
observationsförmåga och ett känslospråk där
profeternas rytmer återljöd som ekon. Allt som
kom ur hennes hand och hjärna fick starka
och omedelbara verkningar: hon är alla tiders
tendensförfattare. Fredrika Bremer stod på
samma sida i slavfrågan men anbefallde helt
andra metoder, vädjande och mjuka. Harriet
Beecher Stowe däremot tycks ha haft mycket
av den anda som inte är kommen för att stifta
frid på jorden.
Tar man fram sin barndoms "Onkel Toms
stuga" förstår man mycket väl dess forna makt
över känslorna. Där är slavägaren Simon
Legree med det skräckinjagande namnet och
Eva, litteraturens änglalikaste barn, och
helgonet onkel Tom själv i dödskval under
bödlarna Sambo och Quimbo. Vilken glöd i dessa
rader, aktuella även i dag när slavskeppen,,
"med en last av kval ombord", glider ut på
ödsliga vatten:
(Onkel Toms) hjärta blödde vid tanken på vad
som föreföll honom som en oförrätt, tillfogad det
arma, lidande tinget, som låg där bland fraktgodset
likt ett krossat rö, det kännande, levande, blödande,
men odödliga tinget, som Amerikas lagar helt kallt
sätta i jämbredd med varupackarna, bomullsbalarna
och kofferterna, bland vilka det ligger.
Margit Abenius.
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
