Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Viveka Starfelt: Porträttet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PORTRÄTTET
om morbror John längre. Och inte så
förfärligt illa om moster Sigyn.
I trappan till moster Sigyns hus möter de
portvaktsfrun. Richard har mött henne en gång
förut och känner igen henne. Han känner igen
hennes kappa också; den har varit moster
Sigyns. Men han säger ingenting, vänder till
hälften ryggen mot dem och stirrar intresserat
ner i trappan, för att slippa bocka och ta
i hand. Trappan är verkligen intressant, för
resten. Det sitter fast saker i den, snäckor och
maskar och sniglar, alldeles hårda och
sten-aktiga.
Portvaktsfrun säger:
— Jaså, där är fru Ringsiöö. Så synd då.
Löjtnanten kunde inte vänta längre — han har
just varit här med nyckeln.
Handen, som håller Richards, kramar till,
hårt så att Richard ger till ett litet rop av
smärta och missnöje. Han rycker indignerat
till sig handen och ser upp på moster Sigyn.
Hon ser konstig ut igen, konstigare än
någonsin. Fast inte som förut; inte ledsen, utan —
Richard letar efter associationer. Han vet
alldeles bestämt, att han nyligen sett någon se
ut så där. Jaha: Bertil. Den där gången han
knyckt en tvåkrona ur mammas väska, och
mamma sa, att hon måste tala om det för
pappa, så snart han kom hem. Då hade Bertil
gått omkring och sett så där rädd ut. Just
rädd ja.
Moster Sigyn var rädd. Hon var en stor
människa, nästan lika stor som mamma, men
hon var rädd.
Richard känner, att det darrar så där
underligt i magen på honom, som det gör ibland.
Något svart, och segt, och klibbigt, stiger upp
i bröstet på honom och brer ut sig där,
sol-fjädersformigt, långsamt. Ett slag tror han
nästan, att han ska bli tvungen att gråta. Men
han bestämmer sig för att bli ond i stället; han
kniper hårt ihop läpparna och stirrar ursinnigt
på portvaktsfrun. Den dumma, dumma port-
vaktsfrun, som är så elak mot moster Sigyn,
hans moster Sigyn, som är så snäll, och som
han tycker så mycket om.
— Ja, han kom och frågte efter nyckeln,
och då gav jag honom den förstås. Jag visste
ju inte — kära hjärtanes då — jag har väl inte
gått och gjort någe galet?
— Galet — nej, naturligtvis inte. Det var
ju tur, att fru Persson var hemma, så att min
man slapp in. Han måtte ha glömt kvar sin
egen nyckel, när han for ut på landet.
Moster Sigyn är mycket rak i ryggen nu,
mycket kylig och lugn i rösten. Richard känner
sig lugnare; situationen är inte fullt så otrygg
längre. Moster Sigyn är tydligen inte alls rädd
för portvaktsfrun, det var bara något han
inbillade sig.
Så fort de kommit in i hallen — den trånga,
lustiga hallen, som hör till moster Sigyns
trånga, lustiga våning — lägger moster Sigyn
på säkerhetskedjan. Den enkla handlingen tar
orimligt lång tid för henne; kedjan rasslar och
rasslar. Sedan går hon raka vägen fram till
telefonen och lyfter av luren, och nu ser
Richard, att hon darrar väldigt på handen; det
är knappt hon kan hålla i luren ens.
Richard blir villrådigt stående på
dörrmattan. Han vet inte, om man behöver ta av sig
pjäxorna här i huset; det var så längesedan
han var hemma hos moster Sigyn. Golven ser
inte särskilt fina ut. Till sist bestämmer han
sig ändå för att ta av sig pjäxorna, både dem
och rocken och scarfen och koftan. Han gör
det mycket tyst, så att moster Sigyn inte ska
märka honom, och fösa in honom i
vardagsrummet, och långsamt, så att han inte ska bli
färdig, förrän moster Sigyn är klar med sitt
telefonsamtal.
Det är till mamma moster Sigyn telefonerar.
Träffas konsulinnan? säger hon, och
konsulin-nan, det är mamma. Moster Sigyn talar, som
om hon sprungit mycket fort; det är inte så
alldeles lätt att uppfatta vad hon säger. Det är
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
