Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Kate Bang och Fredrik Böök: Heidenstam vid smältdegeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄTE BANG OCH FREDRIK BÖÖK
1888.
Jag putsar häpen min tända cigarr.
— Min herre, min hemfärd gör mig förlägen,
ty stigen drunknar bland fallris och barr.
Ni känner måhända vägen?
1923.
Jag sticker häpen i bältet min hand
och stannar på kärrets tuviga strand.
Min hemfärd — säger jag — gör mig förlägen.
Det rodnar till natt över åsarnas rand,
måhända känner min herre vägen?
Den tendens, som här kunnat fastställas, går
igen i fortsättningen. Fiskare-Jan sitter
fortfarande i sin eka, trasig och med "skjortan
långt ur sprundet", men han är inte en lika
vild sälle som förr. År 1923 ströks
skoningslöst de osminkade raderna:
Ratar aldrig ett marknadsrus.
Forslas hem en natt mot tolv
blodig och sönderhuggen.
Ger han över på täcke och golv,
tar honom hustrun i luggen,
stoppar en trasa med knutar och allt
djupt i hans svalg och frågar kallt:
— Va? Fick du propp i gluggen?
Även de andra tivedsgubbarna har blivit
litet mer städade. År 1888: "De tömma som
galna sitt brännvinsmått"; år 1923 nöjer de
sig med att "smulta i mjugg på sitt
brännvins-mått".
Bondflickan, som 1888 hette Eva och 1895
döptes om i en genuinare stil till Fia, kallas
1923 Ylva — det är mer poetiskt, det har som
en fläkt från folkungatiden. Hon står inte
hukad över brunnen, utan lutad — plastiken
har blivit värdigare.
Man kan väl inte säga, att Heidenstam
lyckats förändra stämningen i "Tiveden", och
han har inte ens åsyftat det; men med ett par
bortskärningar och nya penseldrag har han,
skickligt och nästan omärkligt, förstärkt det
klassiska och värdiga helhetsintrycket. Det
som var betingat av åttiotalssituationen: det
oppositionella, det vårdslösa, det brutala, gör
sig mindre gällande; men det är bara frågor
om nyanser. Därtill kommer en del
detaljändringar, som är rent artistiskt motiverade.
Söndag kallade sig 1888 en satyr
som undan yxan och plogen flyr
bland lianer i Ithakas skogar.
År 1923 gjorde Heidenstam om sista raden
till: "Mitt hem var Ithakas skogar", och denna
förändring var han ytterst nöjd med, han
upprepade den ofta, både i Pisa och långt senare.
Frågan är om det inte var den raden, som
gjorde honom ivrig att gentemot den rätt
motsträvige förläggaren genomdriva den nya
versionens införande i de samlade skrifterna. Det
kan inte heller påstås, att 1923 års
omarbetning försvagat "Tivedens" konstnärliga
kvalitet; framtida utgivare kan svårligen undgå att
respektera den.
5
Till de mest rofyllt klassiska poemen i
"Dikter" hör "Morgonen". Den speglar en
naturstämning, som alldeles osökt får religiös
prägel — det är som en antik hymn, och hela
sceneriet har en antik stilisering. Man frestas
jämföra den med Tegnérs "Skaldens
morgonpsalm", som Heidenstam älskade och ibland
läste högt; men man blir också erinrad om att
poemet är samtidigt med Böcklins tavlor och
Puvis de Chavannes fresker, där vita, ädelt
draperade gestalter röra sig i ett stilla och
högtidligt skönt landskap. (Av den senares "Vision
antique" hade han av Levertin fått en
reproduktion, som var honom kär och följde honom
genom livet.) Men "Morgonen" har därtill en
musikalisk underton av vemod, och den
melodien stammar från "Näckens polska", vars
rytm klingar fram ur de konstfullt kadenserade
stroferna.
Fulländning, helgjutenhet, det är de ord
som kritikern ovillkorligen får på tungan —
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
