Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Sven Stolpe: Om att läsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
OM ATT LÄSA
Enkla anteckningar
1
Det händer, att en professionell läsare någon
gång av intervjuare eller vetgiriga vänner
tillfrågas, hur många böcker han hinner läsa per
år. Jag vill minnas, att Fredrik Böök en gång
besvarade en så näsvis fråga med
upplysningen, att han läste minst en bok om dagen
året runt. Försöker jag själv komma
underfund med hur många böcker jag läser, finner
jag att denna siffra avgjort är för låg; jag
skulle tro, att jag läser minst två böcker i
genomsnitt per dag.
Många vägrar helt enkelt att sätta tro till
sådana uppgifter och brukar besvara dem med
ironiska gliringar om att då blir väl läsningen
därefter. Kanske berättar man rentav den gamla
historien om Harald Hjärne, som av ryktet
påstods kunna läsa nyutkommen litteratur på
boklådsdisken — utan att skära upp arken.
Historien är säkert apokryfisk. Men den
kunde vara sann. I själva verket förhåller det
sig så, att den vane läsaren läser icke bara med
en rutin och ett tempo, som den ovane helt
icke kan fatta — han läser också på ett helt
annat sätt. Och det kan kanske ha sitt
anspråkslösa intresse att något spekulera över denna
läsningens egen konst.
2
Den som sysslar med att översätta från
främmande språk, finner ganska snart, att han där-
vid är tvingad att läsa på ett alldeles annat
sätt än när han läser för nöjes eller saklig
upplysnings skull. Översättaren måste läsa varje
ord. Skulle då icke nöjesläsaren eller
recensenten läsa varje ord? frågar den klentrogne.
Svar: den ovane och oskicklige läsaren läser
förvisso varje ord, om han skall få ett begrepp
om innehållet. Men den vane läsaren läser
ingalunda varje ord, långt därifrån. Och detta
icke av nonchalans eller slarv. Utan därför att
det är onödigt.
Innan jag närmare utvecklar detta — för en
recensent litet delikata — tema, vill jag
emellertid uttryckligen fastslå, att jag i det
följande aldrig talar om konstnärligt raffinerad
eller originell stilprosa, som självfallet kräver
ett noggrant studium och i regel också
omläs-ningar. Jag talar uteslutande om ordinär
normalprosa — sådan man möter den i till exempel
politiska ledare i dagspressen, vetenskaplig
humanistisk litteratur, reseskildringar,
detektivromaner och dylikt, alltså sådana texter där
det gäller att antingen fatta tankegången eller
intrigen, men där nyanserna icke spelar någon
större roll.
Det finns, som man lätt kan övertyga sig
om genom ett experiment, gott om folk som
blir uttröttade av att läsa en bok, ja, till och
med en tidning. Jag känner en annars begåvad
ung dam, som ytterst sällan läser en daglig
tidning av det enkla skälet att hon efter varje
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
