Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
förande, som visade att "Fadren" med sina
femtiofem år på nacken alltjämt är obesegrad
i svensk dramatik när det gäller den rena råa
dramatiska styrkan.
Det ligger nära till hands att jämföra dramat
med dess närmaste granne i Strindbergs
produktion, "Fröken Julie", som vi också nyligen
fått se. De likna varandra mycket till
uppbyggnaden, men medan "Fröken Julie"
förlöper i ett tempo stiger "Fadren" brant i tre
satser, av vilka den sista höjer sig till ett
tidlöst plan där ödesdramats stormvind drar fram
och där replikerna ge ekon hos de antika
tragedierna och Shakespeare. De eventuella
invändningar man tidigare under dramats lopp har
velat göra mot uppenbara oresonligheter och
subjektivismer förstummas inför denna
mäktiga final, som i all sin ohygglighet verkar
befriande genom den konstnärliga skönheten
och kraften.
Harry Roeck Hansen hade själv ifört sig
ryttmästarens släpuniform. Redan apparitionen
var utmärkt. Så vill man gärna föreställa sig
att en familjefader på åttiotalet såg ut: tung
i kroppen, barsk i rösten, sträng uppsyn med
grått i skägget, mån om att den faderliga
auktoriteten skall synas på utanskriften. Det
militäriska kom också bra fram i typen och
i det korta, befallande sättet att tala, likaså
övertygades man om att det inte var en vanlig
knekt man hade framför sig utan en begåvning
över medelmåttan, vetenskapsman på lediga
stunder. Strindberg hade tänkt sig att
ryttmästarens roll skulle spelas "fint, lugnt,
resignerat" av en skådespelare "som med överlägsen
självironisk, lätt skeptisk världsmannaton,
medveten om sina företräden, går med tämligen
glatt mod sitt öde tillmötes". Det måste därvid
mera ha varit sig själv och sin värdighet han
haft i tankarna än ryttmästaren, ty även om
denne gör intryck av världsman och till att
börja med är starkt medveten om sina
företräden, så är han sannerligen inte utrustad
med någon högre grad av självironi.
Strindberg hade tänkt sig honom som något av en
idealfigur, eftersom han ju skulle föreställa
honom själv, men med sin förunderliga,
lyckliga naivitet och konstnärliga intuition har han
utan att märka det gjort honom till en högst
skröplig människa, en bjässe med ett barns
lynnighet, en vek natur som förvandlat sig till
hustyrann av omsorg om sin manliga fåfänga
och hos vilken vredesutbrotten ofelbart utlösa
ruelse och ömhetsbehov. Ryttmästarens olycka
är helt enkelt att hans innersta, fundamentalt
goda natur saknar spontana
uttrycksmöjligheter, den kommer fram först sedan den yttre
strongheten fått sig en ordentlig spricka. Det
är viktigt att detta framgår av rolltolkningen.,
ty ryttmästaren kan lätt få sympatierna för
mycket emot sig för att gripa oss som dramat
kräver det. Harry Roeck Hansen lyckades
emellertid på ett beundransvärt sätt göra
figuren patetisk utan att urvattna den eller beröva
den dess monumentalitet. Det är svårt att tänka
sig någon annan svensk skådespelare just nu
som skulle ha kunnat göra rollen lika
mänskligt och stilsäkert. I sista akten, när
ryttmästaren kämpar med den sista återstoden av sin
styrka för att slita sönder nätet som
obönhörligt sluter sig omkring honom, var
skådespelaren praktfull som en Laokoon. Det var
även en annan skulpturassociation som trängde
sig på en när man bevittnade den starke svage
mannens kamp med den hala, kalla kvinnan: en
av Baryes grupper av kämpande lejon och orm.
Linnea Hillberg var hustrun-ormen. Det var
en betydande prestation av en skådespelerska
som alltför sällan får tillfälle att visa sig i
förstaplansroller. Denna Laura blev framför
allt av så god verkan därför att hon gjordes
med en kylig behärskning, en smidig, absolut
oemotionell sinnlighet som gav högre relief åt
mannens otympliga självutgivelse. Sådan Linnéa
Hillberg gav typen övertygade hon om dess
verklighet, även om den inte är lika vanlig som
ryttmästaren ansåg att de nyare forskningarna
givit vid handen. Den stackars dottern, som
bara får bli ett tillhygge och ett värnlöst kolli
i striden mellan makarna, spelades med litet
för keligt barnsliga tonfall av en ung debutant,
Carin Cederström, som dock visade prov på
vacker inlevelse. Det senare kan i än högre
grad sägas om Anna-Lisa Baude som amman.
Scenen med tvångströjan, kanske den på samma
gång hemskaste och mest rörande i
världsdramatiken, gjorde hon utomordentligt
varsamt. Utmärkta voro också regissören, Helge
Hagerman, som Nöjd, och Hilding Gavle som
pastorn med maläten hyenefysionomi. Äke
Eng-feldt hade det inte så roligt i doktorns roll, den
låg avgjort inte inom hans register.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
