Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Harald Garmland hade skapat en i våra
ögon lagom otrivsam, övermöblerad och
halvskum åttiotalsinteriör, väl ägnad, föreföll det,
att långsamt men säkert framkalla retlighet och
livsleda. Georg Svensson
Peer Gynt av Henrik Ibsen. Göteborgs
Stadsteater.
Lorensbergsteatern-Stadsteatern firade den
9 januari sitt tjugufemårsjubileum med att
inbjuda notabiliteterna inom landets
teatervärld till premiären på "Peer Gynt" i ny
in-studering.
Den nordiska dramatiken har ju annars ej
just varit omhuldad på denna seen, lika litet
som på våra övriga. Först senaste året har här
bragt nödtvungen ändring. I stället är det i
introduktionen av modern fransk och framför
allt amerikansk dramatik som teatern gjort sin
största insats. Så får man väl ta det
överraskande valet av jubileumsprogram som ett
löfte och varsel om morgondagen, ty
representativt för vad som varit är det icke, och
att se det blott och bart som en tillfällighet
eller som en konjunkturbetonad Norgehyllning
bland alltför många alltför efemära, vore väl,
får man hoppas, att tänka för smått om
teaterledningen.
Teaterchefen Hammarén och Knut Ström
hade gått i kompanjonskap om regien. Den
förre stod för den närmare
personinstruktionen, den senare för sceniskt schema och
inramning. Ett kapell under Franz Zåk hade
engagerats för Griegs musik, tyvärr i starkt
beskuret skick och med reducerad
orkesterbesättning. Bland annat hade all
melodramatisk beledsagning av det talade ordet
undertryckts, förmodligen för att det senare ej skulle
bli lidande.
Det föreföll som regien framför allt
eftersträvat att få fram relief mot svenska scenens
senaste "Peer Gynt"-tolkning, Gösta
Ekmanföreställningarna på Kungl. Teatern. Där:
dröjande vid det trolskt mjuka och romantiska
i verket; här: betoning av det stabila,
substantiella. Dikt och verklighetsvärld som block mot
block, överdriven emfas i gesterna och ett
motljus i de mesta scenerierna, som verkade direkt
flykt från styckets inneboende lyrik,
överhuvud ett intryck av norsk träslöjd över hela
föreställningen: kantigt, rustikt och brunt.
Ända till orkesterklangen spred sig det trå
-aktiga, det må nu ha berott på förkortningarna,
ominstrumenteringen, den bristfälliga
musikakustiken eller — sannolikast — på allt detta
i förening.
Stadsteaterns lösning av det ofrånkomliga
beskärningsproblemet har rönt kritik, i mitt
tycke med orätt, ty strukturen i den stora
dramatiska dikten har lyckligt framhävts,
vilket behövs. Av de fem akterna har blivit
tre avdelningar med var sin färg och spelstil.
Sedan är det ju en sak att man saknade många
kända diktrader, eller återfann dem i sekunda
skick. Gierows svenska tolkning i all ära, till
originalet når den ju ej. Skall ej nordismen
snart vara så pass stark, att vi kan få höra
grannländernas mästerverk spelas på
originalspråket från våra scener? En smula
instruktion av en infödd, mer skulle knappt behövas;
vad gjorde det om en viss dialektal brytning
präglade utförandet inför fackmannens öra.
bara orden, de väsentliga orden, fick bli kvar
och gå till oss direkt?
Scenerierna präglades som vanligt av Knut
Ströms personliga signum, hans outtömliga
formfantasi, pojkaktiga lust för okynniga
detaljer och notoriskt osäkra koloristiska smak. Bäst
syntes mig scenerna med Peer i berget (bara
svart fjällvägg och ett moln bakom, men vilket
moln!); i bergakungens sal (mycket överlägsen
Operans); beduintältet i öknen (särskilt i den
roströda nattbelysningen); samt skeppsbrottet,
som åtminstone från parkett såg mycket
effektfullt ut. Absolut sämst var arrangemanget för
Äses dödsscen, med obarmhärtigt vitt ljus över
en säng mitt på golvet framför en timmervägg
i oäkta brunt och blått. Här hade klappjakten
på all förment sentimentalitet slagit över och
spolierat något oersättligt. Däremot
accepterade man det nyktra ljuset över slutscenen med
den gamle diktaren och Solvejg. Efter den
relativa dimklärobskyren i knappstöparscenerna
kändes den faktiskt som något tryggare och
mer reellt — som en hemkomst till
verkligheten.
Ett stort pius hade det ju varit om teatern
haft att tillgå en skådespelare av verkligt stort
format för den jättelika centralrollen. Kolbjörn
Knudsen har kraft och fantasi, men Gösta
Ekmans personliga utstrålning har han ej. Hur
han kastar med kroppen och blänker med
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
