Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ögonen, får han i alla fall ihop en Peer
Gynt-gestalt, som är följdriktig, om än föga djup,
och gott kunde vara acceptabel, bara han inte
talade som gurgla i gröt, men det är tyvärr
titt och tätt fallet. Med detta och flera
skönhetsfel, onödiga att ingå på, är det hela dock
ingen likgiltig föreställning. Buren på
Norgeentusiasmens vågrygg kommer den nog att gå
länge i det demokratiska Göteborg.
Ebbe Lindé
Vår hemliga dröm (Jupiter) av Robert Boissy.
Dramatiska Teatern.
Världen vill hellre bedras av en skojare med
charm än höra sanningen av en kälkborgare.
Om ni vill ha framgång hos människorna så
låt dem behålla sina illusioner, hur vanvettiga
de än må vara. Detta är ungefär den sensmoral
i vilken herr Boissys pjäs försöker skyla sin
nakenhet. Apotekare Balbuzard trodde att han
uppfunnit ett nytt penningsystem, hans hustru
inbillade sig att hon var en stor poet och deras
romaneska dotter strövade omkring i skogarna
och fantiserade om dryader, centaurer,
demoner och gudaväsen. En så kallad
gentleman-förbrytare, som, utgeende sig vara en nevö till
familjen, tar dennas gästfrihet i anspråk för
att dölja sig för polisen, vinner samtligas
hjärtan genom att ta deras små svagheter på
allvar. Han får ta hand om pappans
sparkapi-tal för att placera det i vinstgivande papper
och mammans lyriska produktion för att skaffa
henne Franska akademiens pris. Med det
oskyldiga flickebarnet går han i säng, ty hon inbillar
sig att det är själve Jupiter som i finurlig
förklädnad stigit ned till jorden för att
lyckliggöra henne som tidigare Leda och Danaë.
Ungdomarnas förehavande avlyssnas vid
nyckelhålet av föräldrarna men framkallar ingen
större indignation, eftersom det varit meningen
att nevön och flickan skulle gifta sig med
varann. När så den verklige brorsonen
uppenbarar sig är boven försvunnen med
familjeförmögenheten och stämningen minst sagt
tryckt. Fadern finner intet intresse hos
nykomlingen för sitt geniala ekonomiska system,
modern inte för sin poesi, och den nyförförda
dottern är om möjligt ännu mera veligt fången
i sina mytologiska drömmerier. Men så gör
skurken i ett anfall av sentimentalitet ett nytt
kort gästspel för att ställa allt till rätta. Han
medför som present till apotekaren ett antal
hemmagjorda statsobligationer, till frun en
fingerad skrivelse från Franska akademien,
men den enda julklapp han kan hitta på åt
dottern är att försöka koppla ihop henne med
hennes släkting. När han äntligen lyckats i sina
övertalningar ångrar han sig emellertid,
återvänder ännu en gång och tar flickan med sig.
Hemgiften hade han ju tagit ut i förskott.
Det är rätt sällsamt att Dramaten kommit på
den idén att framföra detta sällsamma prov på
den franska dramatik som skrivs för att roa
de ockuperade parisarna och deras vaktare.
Om man bortser från den obeskrivligt
tarvliga moralen, de inströdda, på esprit blottade
slipprigheterna och den genomgående råheten
i människoteckningen, erinrar stycket till sin
uppfinning om de antikverade borgerliga
lustspel som pläga framsläpa sina sista dagar på
åttonde klassens skolavslutningar. Det är synd
om intelligenta aktörer att behöva offra sin
talang på sådant dravel. Mest synd var det om
Frida Winnerstrand, som här fått en större
roll. Hennes skrikiga ragata var avsedd att vara
rolig, men den roade ungefär lika mycket som
en borrmaskin. Olof Winnerstrand hade satt
utmärkt fason på sin gamle toffelhjälte till
pillertrillare, och Georg Funkquist gjorde med
sin närvaro tredje akten till den drägligaste.
De unga älskande spelades — naturligtvis
ytterst habilt — av Edvin Adolphson och Inga
Tidblad. En av de förtjusande scenerna i denna
pjäs är när Adolphson med hjälp av en sax
skall förvandla fru Tidblad från sedesam
borgartös till antik nymf. Han klipper helt
enkelt bort överdelen av klänningen, så att
primadonnans redan från
"Brutus"-föreställ-ningen uppmärksammade byst blir mera
synlig, och draperar henne därefter i en gardin
som han sliter ned. Man får i
textilvaruförsörjningens intresse hoppas att pjäsen inte skall gå
alltför många gånger. Georg Svensson
Jag har rätt att Älska (La femme en fleur)
av Denys Amiel. Nya Teatern.
Det är en himmelsvid skillnad mellan denna
franska pjäs och den som samtidigt spelades
upp på Dramaten. "La femme en fleur" är en
genomkultiverad produkt som utan att
någonsin tillgripa grälla eller tarvliga effekter
fängslar genom sin lyhörda psykologi och sin
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
