Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Film
Ombyte av tåg. Hasse Ekman. Terrafilm.
BLM:s lilla prisroman av Walter Ljungquist
från 1933 har givit Hasse Ekman uppslaget till
denna film, som han både skrivit och
regisserat. Ekman accepterar i stort sett bokens två
huvudfigurer, av vilka han själv spelar den ena
med en viss klädsam anspråkslöshet och
tillbakadragenhet. Huvudintresset inriktar han på
kvinnan (Sonja Wigert). Det är hennes
vemodiga, korta livsöde som filmen berättar: en
teaterbiten landsortsjänta som kommer till
huvudstaden för att pröva sin lycka, råkar i
händerna på en rutinerad fruntimmerskarl, gör
fiasko både som aktris och älskarinna och
återvänder hem för att dö. Där på tröskeln till
utplåningen möter hon sin ungdomskärlek,
upplever några bitterljuva timmar av erotisk lycka
på ett opersonligt järnvägshotell och ser från
fönstret i den regnkalla gryningen hur mannen
glider ut ur hennes liv. En ganska
sentimentalt betonad berättelse men gjord med ett
sympatiskt varligt handlag och en uppriktighet som
tar bort det sötaktiga även från en så farlig
seen som deklamationen på kärlekslägret av
Lagerkvists "Det är vackrast när det skymmer".
Sonja Wigert är denne anmälares val bland den
svenska filmens kvinnor, hon spelar naknare,
hängivnare än de andra, hon har ett utseende
som i hög grad lämpar sig för film och hon
är bäst i vingklippta roller av den här arten.
Som regissör har Ekman aldrig varit så
säker på handen som här. Det är inte lätt att
göra film som till sjuttiofem procent består av
lågmälda samtal, men han har lyckats hålla
intresset vid liv hela tiden tack vare en
utmärkt personinstruktion. Särskilt bra har han
lyckats även med förföraren-Georg Rydeberg,
en i sin självgodhet och animala charm mycket
övertygande typ. Miljöskildringarna bygga på
säker iakttagelse, vare sig det gällt att återge
småstadstristessen, livet bakom kulisserna eller
charmörens eleganta ungkarlsvåning. Av mötet
på järnvägsstationen hade han möjligen kunnat
få ut mera, det blev litet folk- och tågfattigt
i Tillberga. Men från hotellet minns man ett
par utsökta ting: skuggan från lokröken som
bolmar i väggens ljuskvadrat och slutbilden
med kvinnan bakom den immiga, regnsköljda
fönsterrutan. Georg Svensson
I brist på bevis. Ragnar Frisk. Lux.
Denna film är en formlig diversehandel av
uppslag och miljöer ur nyare svensk filmkonst.
Där är till att börja med doktorerna från "Gula
kliniken", fastän deras problem inte är aborter
utan alkoholister. Där är mordet och de
pressande förhören ur "Ett brott". Där är
psykopatologien ur "Fallet Ingegerd Bremssen" och
"Lågor i dunklet". Där är ambulansflyg,
sjukstugor och lappar ur "Kan doktorn komma?".
Där är den obligatoriska operationsscenen, där
är handelsboden ur "Jacobs stege", där är
restaurang- och bridgescenerna ur alla svenska
filmer, där är den trogna husan och det
bussiga konstnärsoriginalet, där är allt publiken
kan antas vilja se (utom Edvard Persson)
under den nya, allvarliga, problemtyngda eran
i den svenska filmens historia. Man måste
alltså beundra manuskriptförfattarna för deras
förmåga att skarva till ett lapptäcke, men så
värst många fler erkännanden kan man inte ge
dem. Den kriminalistiska och psykologiska
tråckeltråd som håller ihop bitarna är mer än
lovligt skör; översatt till litteratur skulle filmen
inte ha en chans hos en vuxen och någorlunda
bildad publik. Dess spänning är så obetydlig
att man förstår att Arnold Sjöstrand, när han
vacklar omkring i snöstormen, inte hyser ens
så mycket oro för sitt liv att han bekvämar sig
med att vika ner öronskydden. Holger
Löwen-adler avslöjar sig genom sin blotta uppsyn som
mördaren, innan ännu mordet är begånget, och
den som inte från början förstår att Sjöstrand
och Birgit Tengroth ska stöta ihop i
lappmarken har aldrig varit på bio förr. Filmatiskt
är också filmen primitiv, med tämligen likartat
uppbyggda scener som avlösa varann som
bilderna på ett skioptikonföredrag. Det talas på
tok för mycket, men dialogen är ofta riktig
och ledig. Georg Svensson
GÅ med mig hem. Benjamin Christensen.
Nordisk Tonefilm.
Denna danska film är i tekniskt avseende en
gengångare från filmens barndom och trotsar
till att börja med alla ansträngningar att få
någon reda på vad det hela rör sig om. Så
värst mycket klokare är man väl inte när
föreställningen är över, men däremot har man fått
uppleva något vida sällsyntare: att se
människor utformas till levande, ensartade, helt
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
