Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Vasti för deltagarna i det berömda
sjudagars-kalaset, det vill säga stående naken på en pall.
När detta nu är omöjligt därför att drottning
Rhodope liksom drottning Vasti inte skulle
velat komma, så får han nöja sig med att visa
henne för sin vän Gyges, och när han
övertalar denne är det med orden att han först kan
vara lycklig när Gyges’ mun säger honom att
han är det.
Och så är katastrofen där i Rhodopes liv.
Hon tvingar Gyges att döda Kandaules och
viger sig vid honom inför den kränkta Vestas
altare. Därmed tillfredsställer hon det inom
henne som säger att det inte höves en kvinna
att bli sedd av någon annan man än sin make.
Därefter dödar hon sig själv med ett dolksting.
Den befläckade får inte leva.
Rhodopes liv, det enda liv hon har, är
obönhörligt och ohjälpligt förstört, och därför gör
hon slut på det. Hon är oskyldig och ändå
dömd. Med Emma Bovary är det tvärtom. Hon
har ingen oskuld och hon fäller ingen dom.
Hon har inte något liv som kan fläckas och
förstöras därför att hennes liv inte är ett enda
liv utan många, så många hon kan hinna med.
När hon väljer självmordet är det inte som
någon följd av hennes handlingar, utan det är
ett sista försök att undslippa den för henne
så hårda lotten att vara tvungen att välja ut
åt sig ett bestämt och avgränsat liv och leva
det i verkligheten och inte i sin inbillning.
Hade Emma Bovary varit som drottning
Rhodope skulle det aldrig ha kunnat skrivas
en roman om henne, möjligen en novell eller
ett drama. Då skulle hon ha dömt sig själv
till döden för otrohet samma dag och samma
timme hennes ögon med nyfikenhet och begär
hade vilat på Léon, eller kanske då de första
gången vilade på Rodolphe. På Léon om hon
ansett sin kärlek till honom som ett brott mot
det äktenskapslöfte hon givit Charles Bovary,
på Rodolphe om hon ansett den känsla hon
hyste för honom kränkande för den kärlek hon
skänkt Léon.
Nu kanske det finns de som säga att Emma
Bovary inte skulle ha syndat genom detta, om
hon låtit saken stanna vid det. Hon skulle ha
varit den överväldigade, den av sin egen tanke
med våld tagna, det skulle ha varit en
okontrollerbar impuls som hon inte hade behövt känna
sig tvingad att taga arsenik för. Hon kommer
inte heller på den idén. För att kunna fälla
en dom över sitt jag fordras det ett konstant
jag, och det har hon inte. Hon är efter
vartannat religiös svärmerska, oklanderlig husmor,
romanhjältinna med flera älskare och
själv-mörderska, men ingen av rollerna växer fast
vid henne utom den sista.
Emma har inte något jag, och därför är
ingenting allvar för henne. För drottning
Rhodope däremot är allt allvar och verklighet. Hon
har ett fast slutet och begränsat jag, endast
ett, och har inte möjlighet att skaffa sig något
nytt när detta har krossats. När den
obefläckade drottning Rhodope inte längre är
obefläckad så har hon inte möjlighet att
transformera om sig till någon form av tillvaro
där det inte är ett oeftergivligt villkor att vara
obefläckad.
När det på ett ställe i boken om madame
Bovary säges om henne att hon på en gång
önskade att få dö och att få bo i Paris så är
hela hennes väsen uttryckt i dessa korta ord,
hela hennes vantrivsel i någon som helst reell
och verklighetsbestämd form av tillvaro, hennes
ständiga längtan efter romanvärldar på andra
sidan den blå horisonten. Hon är de
outtömliga resursernas kvinna. Går en drömvärld i kras
är hon i stånd att genast skapa en ny. Hon är
verklig endast som den konstanta åskådaren
av sig själv. Drottning Rhodope däremot är
lika verklig då hon är den anklagade och då
hon är domaren. Den enda värld hon äger är
verklighetens, och då denna blir obeboelig för
henne måste hon göra sin sorti. Människor av
typen Rhodope tänka: "Jag har gjort det eller
det" eller "Det har hänt mig det eller det, mitt
liv är fläckat", och så gå de bort och köra en
kniv i sitt hjärta. Det är för dem detsamma
om de trampat ned i dyn av fri vilja eller om
dyn utan deras förskyllan blivit vräkt över
deras huvuden. Konsekvensen blir densamma,
döden för deras obefläckade jag. Rhodope vill
bedömas, och hon dömer sig själv för vad hon
är och inte för vad hon rår för.
Det är lätt och enkelt att vara madame
Bovary, och det är svårt och ytterst riskabelt
att vara drottning Rhodope. Madame Bovary
finner alltid en bakdörr att smita ut genom,
drottning Rhodope måste ut genom stora
utgången, även om vägen går över blottade
svärdseggar. Elisabeth Tykesson
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
