Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Lyckan var en sällsynt gäst,
ledan såg jag sällan,
glädjen log vid varje fest —
men sorg var den dolda källan.
Så var mitt liv, i få ord sagt,
så skall det ock förbliva.
Ej jag önskar mig själv en makt
att ändringar föreskriva.
Amor fati min lösen var,
ödet, det ville jag bära,
så, att ödet till sist — mig bar.
Se där min lycka och lära!
Eljest ansluter sig denne poet tydligast till
den modernistiska riktningen i Finland. I sina
svagare stunder kan han förfalla till en retorik,
som erinrar om Örnulf Tigerstedt (ehuru han
i ideologiskt avseende förvisso inte kan räknas
som dennes vapenbroder). När hans dikter äro
som bäst, kunna de däremot leda tanken till
Edith Södergran. Vackert och minnesvärt
formade äro framför allt de av kärvt medlidande
präglade dikterna om vår tids emigranter och
om "Liditz, den brända byn".
Johannes Edfelt
En röst ur graven
CARL DAVID af WIRSÉN: Valda dikter.
Urval och förord av Anders Österling.
Bonniers 1942. 5:75.
Till hundraårsdagen av Carl David af
Wir-séns födelse har Svenska akademien valt en
form av hyllning, som skaldens minne
verkligen varit betjänt av: i redaktion av Anders
Österling har ett urval av hans dikter utgivits.
Larmet kring C. D. W., en gång så häftigt
och upprört, har för länge sedan lagt sig. Han
var och förblev ju mycket av en ståndaktig
tennsoldat, oresonligt avvisande gentemot de
signaler som en ny tids koryféer hissade.
Men det är nu inte fråga om den saken utan
om hans insats som poet. Vad har stått sig
i hans omfattande lyriska alstring, vad har
undgått mott och mai och röta och tidens
växlingar? Svaret på den frågan vill alltså
föreliggande volym ge.
Urvalet har företagits med smak och
kunnighet, därom råder intet tvivel. Ur de wirsénska
diktsamlingarna har dragits ett extrakt av
femtio dikter. Här skulle alltså det motstånds-
kraftiga, det verkligt levande av detta
skaldskap stå att finna.
Det står ju var och en fritt att sedan pricka
för vad han finner särskilt värdefullt i detta
urval. En del av dessa dikter te sig nog som
bleknade dagerrotypier. Wirsén älskade den
nordiska folkvisan, men hans egna försök att
åstadkomma lyrik med anknytning till visa
och sägen — "Herr Olof" är det mest kända
exemplet därpå — blev en mycket artificiell
produkt. Han var en formsäker skald, hans
bildning var högst gedigen. I Arnold och i
Prudhomme hade han, som Österling
anmärker, två av sina förebilder. Det är ju ganska
tydligt, att också Victor Hugos orientalism
betytt en hel del för honom: "Saul i Endor",
i och för sig ett måleriskt praktstycke, skulle
kanske inte fått den form dikten nu har utan
den franske romantikern som föredöme.
De italienska bilderna äro inte utan sitt
behag och låta sig väl läsas också den dag som
i dag är, medan däremot de romantiska
balladerna ha svårare att nu göra sig gällande.
Det är dock glädjande mycket äkta lyrik
som i denna volym ånyo gör sig påmind.
Många av de dikter, som fortfarande gripa en
läsare, ha bibliska ämnen. "Nikodemus" (ur
"Dikter", 1876) gör intryck genom sin
dämpade, dröjande och tankfulla ton, och
"Hemfärden från Babel" (ur "Toner och sägner",
1893) är gripande i sin innerlighet.
Eljest är det de rent centrallyriska poemen
som stått sig bäst: "Nattbåten", "Sorgen talar",
"Det inre livet" äro inte bara stöpta i ädel
form: genom känslans äkthet och erfarenhetens
sanning utöva de en stark verkan.
Mindre lycklig var nog Wirsén, då han ville
ge uttryck för det skälmska och det näpna. Det
blir onekligen till väl enkelt joller ibland;
utgivaren har också starkt beskurit denna del av
skaldens produktion. Dikten "lise" får dock
räknas dit. Den ingick i "Toner och sägner".
Är det bara undertecknad som i den dikten
finner tydliga reminiscenser av Frödings
diktion och rytmiska virtuositet?
Det finns bland dessa dikter, varav så många
ge poetiskt utbyte, ett poem, som bestämt är
mästerstycket framför alla andra. Det är dikten
"Spinoza", sannerligen inte någon torr
skrivbordsprodukt. Den är i sin knapphet och
formfulländning till brädden fylld av besjälat liv.
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
