Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
värd och overklig verklighet, som hon tvingar
sig att uthärda och övervinna. Sedan kommer
det eftertrådda målet, högskolestudierna; men
efter en tids okritisk entusiasm grips hon av
förakt för denna hycklande, kommersialiserade
lärdomsfabrik, där intet vetande och ingen
strävan är till för sin egen skull utan bara för
det samhälleliga handelsvärdets. Så återvänder
Skrebensky från utlandet och blir hennes
älskare, omskapad av hennes längtande fantasi.
Men han kan inte länge leva upp till hennes
förväntningar, han blir åter tom och overklig,
en del av ett likgiltigt system. Hon går vidare,
förbi honom, besviken och ensam, men inte
utan hopp.
Det är ett slags födelseprocess, något som
kämpar sig fram genom släktens tre
generationer, en längtan till verkligt liv, som
drunknar än i självtillräcklig sinnlighet, än i den
kuvade lidelsens resignation. Men Ursula når
längre, hon vägrar att stanna vid kärleken som
sådan: vad angår väl henne en rent personlig
känsla? Hon vill något mer, hon tillhör
vandrarna, de som inte stannar, inte låter sig nöjas.
För henne är sinnligheten framför allt en del
av själens liv, ett underlag för annat och högre
skapande än den blotta fysiska fortplantningen.
Hon är besläktad med månen, den evige
vandraren i rymden: det är ständigt månen som
väcker hennes obetvingliga längtan och
frigörelsedrift. Det finns en hel rad
månskensscener i boken, rymmande samma besatthet av
något okänt, lockande bortom. Där är Ursulas
mor som ung flicka sättande upp havreskylar
i månskensnatten med sin beundrare, som i en
gäckande och eggande kärleksritual. Där är
Ursulas dans med Skrebensky i månskenet då
klyftan av overklighet först kommer emellan
dem; där är hennes slutliga flykt från honom
inför det månglimmande havet. Månen väcker
det rop ur djupen inom henne som han inte
kan besvara. Det är ropet inte efter en
hängiven hanne, en älskare, utan efter en besläktad
själ, en kosmisk medvandrare.
I Ursula har Lawrence diktat in mycket av
sig själv, sin oroliga känslokamp, sin ostillade
längtan, och även åtskilligt av sin yttre
erfarenhet. Hennes påfrestande upplevelser i
klassrummet har han säkert själv prövat på som
ung skollärare; det förnedrande beroendet av
föräldrarna har han varit med om, liksom han
delat Ursulas känsla av att vara unik och
avskild, en naturlig aristokrat, i hånfullt uppror
mot sin avundsamt materialistiska,
vulgärdemokratiska omgivning. Ursula i ännu högre
grad än de övriga personerna i boken är sedd
så helt inifrån, så uteslutande tolkad som en
rad känsloreaktioner och sinnestillstånd, att
hon blir nästan konturlös: gestalten utplånas
av sitt innehåll.
Det är gärna så med Lawrence: det blir
mera bikt och dikt, känsla och poesi än
egentlig gestaltning. Hans geniala egenart består
just i uppförstoringen av känslorna, i den
högspända överkänsligheten, i de intensiva,
ställvis halvt hysteriska nervreaktionerna. Vad som
annars blott är lätta krusningar på
medvetandets yta är hos honom full storm, våldsamt
drama. Det kan te sig fantastiskt och
overkligt med detta strålkastarljus över det fördolda
inre livet, men det är samtidigt sällsynt
fascinerande, och ingen annan gör honom det efter.
Han framskapar och upplyfter en värld av
känslor ur mörkret, han medvetandegör och
befriar mycket som varit förbisett, förnekat,
bortträngt. Han är en känslans specialist, men
når resultat som är allmängiltiga nog.
Hans kamp mot världen är först och sist en
kamp inom honom själv, en kamp för
förnyelse och fullfölj else. Han vill bort från de
tyranniska livsschablonerna, han vill finna en
väg till ett nytt och riktigare liv, och det kan
endast ske under mycket snubblande och
famlande, med kriser och återfall, förtvivlan och
bedrägliga extaser (han talar själv om
"extasens bitterhet"). Ofta trött på allt mänskligt
finner han vederkvickelse i naturen, upplever
den bortom sinnena, som blodsförvandlande
makt, som visionärt själstillstånd. Med samma
inlevelse kan han även frammana motsatsen:
den skrämmande tyngden, järnaktigheten och
livshotet hos industrilandskap och
fabriksstäder, med dess perverst anpassade människor,
så urholkade, skugglika och fördömda.
Hans innersta vision är dock hela tiden
stadig och genomträngande, även när hans
kritik fladdrar som en låga i storm, rasande
i sin vilja att förbränna och förvandla. Och
denna vision gäller lyckliga, sinnligt förlösta
naturvarelser, som samtidigt är själens fria
sökare, det levande medvetandets utsända i
universum. Den gäller ett samhälle som inte
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
