Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
faktiska kännedomen om Strindberg, den
smidiga behärskningen av ett överrikt material.
Det hindrar naturligtvis inte att man kan göra
en eller annan invändning; stoffet är så
överväldigande stort att behovet av kompletterande
synpunkter, av kritik och diskussion länge än
kommer att göra sig gällande. Ibland saknar
man hos Lamm hänvisningar till upplysande
parallellställen, mest hos Strindberg själv. Och
när Lamm menar att satiren i "Svarta fanor"
gör intryck på läsaren först om han känner till
förebilderna, så torde detta vara en sista rest
av den polemiska uppståndelsen kring detta
verk. Jag hade mycket vaga begrepp om de
i romanen åsyftade personerna när jag först
läste den, men min värdering av boken har
inte förändrats därför att jag lämnat detta
oskuldens tillstånd bakom mig.
Men sådant är randanmärkningar. Det finns
en viktigare frågeställning. I Lamms verk
framträder mycket tydligt svårigheten att fånga
Strindbergs och hans produktions väsen i
litteraturhistoriens skolbegrepp; i den nu
utkomna delen spelar uttryck sådana som
"naturalism", "realism", "romantik", "symbolism"
ännu betydligt mycket mindre roll än i den
förra. Det torde inte — som någon kanske
föreställer sig — ha sin orsak i tidsavståndets
ringhet, som skulle göra det omöjligt för oss
att se de verkligt stora linjerna. Den dagen
kommer aldrig då vi slutgiltigt kan sätta etikett
på Strindberg, i varje fall inte förrän vi har
hört upp med att förstå honom. Hans
diktning före och särskilt efter Inferno är så
särpräglad, att de litteraturhistoriska termernas
försök att sammanfatta andliga tillstånd,
upplevelser och tankegångar framträder i all sin
skröplighet. Någon gång borde försöket göras
att bortom dessa uttjänta begrepp finna det
centrala i Strindbergs väsen. I detta
sammanhang bör också nämnas den fara som ligger
i Lamms tudelning av stoffet: Strindberg före
Inferno och Strindberg efter Inferno. Här
finns nog möjligheter att hitta trådarna
mellan de båda skedena; trots alla oroliga kast
finns dock i Strindbergs verk en kategorisk
enhet — den som gör att han alltid är lik sig
själv men aldrig någon annan. Förmodligen
väntar här djärvare formuleringar än Lamms,
och för Strindbergs vidkommande måste förr
eller senare den gärning göras som var Lamms
insats i fråga om upplysningstiden och
Swedenborg: att finna strömmarna på djupet under
ett skummande kaos, vad Strindberg själv som
jäktad Gudssökare kallade "sammanhanget i
den stora oredan". Men allt detta hör
framtiden till. Vilken vändning diskussionen än
kommer att ta bildar Lamms verk för
överskådlig tid framåt grundvalen för allt
meningsutbyte om vårt lands störste diktare.
Gunnar Brandell
Ad majorem Ferlini
gloriam
ARNE HÄGGQVIST: Ferlin. Ungdomsåren.
Gebers 1942. 6:75.
Av våra stora moderna lyriker torde Nils
Ferlin vara den folkkäraste. Den ställningen
har han fått inte bara genom att han är en
genial diktare, inte heller bara för att han är
en originell och bisarr gestalt. Troligen ligger
orsaken i att han representerar just den
förening av bådadera som alltid verkar tilltalande
på svensk fantasi och som har burskap i vår
litterära tradition. Hur som helst, kring hans
person har det redan uppstått en rik
legendbildning som man vid särskilt markanta
tillfällen kunnat studera i dagspressen. Nu har
skalden också rönt det ovanliga ödet att redan
i fyrtioårsåldern bli föremål för en utförlig
levnadsteckning, författad av stilforskaren Arne
Häggqvist. Boken heter rätt och slätt "Ferlin"
och biografiens föremål tituleras genomgående
Nils.
Nu kan väl en och annan tycka att det hela
kunde ha fått anstå till dess perspektiven på
Ferlins diktning i någon mån hunnit klarna.
Eftersom biografien slutar med debuten 1930
må detta dock stanna vid påpekandet, oaktat
författaren i företalet säger något om en
eventuell fortsättning. Doktor Häggqvist är utan
tvivel en samvetsgrann och ambitiös forskare
och han har dragit fram i ljuset åtskilliga både
intressanta och fantasieggande fakta; hade han
nöjt sig med att utan kommentarer framlägga
själva materialet kunde det hela blivit en rolig
och intressant bok. Tyvärr har han inte gjort
det.
Om levnadstecknarens beundran för sitt före-
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
