Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Williams Land, den arktiska ön ovanför
Kanada. Vicomten är en envis upplevare, en
utmärkt iakttagare och en lyckad skribent,
bildfyndig och psykologiskt genomlysande.
Han är också mera lagd för uppriktighet än
för patos, även om han kanske något
dramatiserar sina upplevelser. I isoleringen på
handelsstationen i Gjoa Haven blir han snart
irriterad av föreståndarens orubbliga vänlighet
och vaneritual: det är den arktiska tillvarons
trånghet och monotoni som går honom på
nerverna. Bland de outgrundliga eskimåerna är
han hjälplös och löjlig, väcker deras förakt
genom sin oroliga iver, sina förmätna
befallningar och nyfikna frågor, sin ängsliga
omtänksamhet om sig själv och sina ägodelar, sin
kraftlöshet, klumpighet och bristande aptit.
Under höstregnen lever de som trasiga
zigenare i sina smutsiga tält, i en obeskrivlig röra;
men när snön kommit och de byggt sina
snöhus på isen, som är varmare än den frusna
marken, skyndar de att smutsa ner även dessa
genomskinligt vita boningar och göra det
hemtrevligt för sig. Den frusna fisken, som är mat
för både människor och hundar, ligger i högar
på golvet, de bara böjer sig ner och stoppar
ett stycke i mun, spottande ut benen. Till en
början tycks det honom outhärdligt att leva
i snöhus, i sådan genomträngande kyla och
stinkande trängsel; men anpassningen kommer
nästan omärkligt, samtidigt som han lär sig
bättre förstå dessa människor och deras
livsföring.
De kallar sig själva inuit, "män i allra
högsta grad", och lever i många avseenden
upp till denna benämning. Deras tillvaro är
hårdare än några andras, varje dag är en ny
och riskfylld kamp för tillvaron, de lever ur
hand i mun och har ingenting att återfalla på.
Men ändå är de mycket glada och förstår att
njuta av sin oändligt enkla, materiella existens.
De för ett gemenskapsliv vars rytm är osviklig
och delar bekymmerslöst vad de har med
varandra. Deras moral är en praktisk
nödvändighetsmoral; hustrubyte och hustrulån är en
självfallen sak, en välbehövlig omväxling i
enformigheten. Men om någon ger sig av med
en annans kvinna och berövar mannen denna
oumbärlighet, då blir det gärna mord. De stjäl
inte, dessa eskimåer, men tar givetvis vad de
behöver om de finner det; de ljuger heller
inte, men säger å andra sidan aldrig sanningar
som de anser kan skada någon. Deras samtal
i snöhusen om kvällarna består mest i att
någon håller en lång monolog som de andra
lyssnar på och skrattar åt, medan de dricker
många kittlar te och äter upp tebladen ovanpå.
De låter barnen tyrannisera sig, men de
avhållna gamla sätter de ut att frysa ihjäl när
de blir till för stort besvär. Männen kan ligga
orörliga på knä i tre dagar framför ett sälhål,
väntande med harpunen; men så snart någon
fått en säl samlas alla jägarna kring honom
till en högtidlig ritualfest och slukar sina
bitar av den blodiga levern. Den vite mannen,
kabloona, betraktar de som litet tokig,
eftersom han byter ut åtråvärda ting mot för dem
värdelösa rävskinn, och de tror i själva verket
att de alltid lurar honom. Men de skyndar sig
att förstöra eller slösa bort vad de kommer
över: den behovslösa fattigdomen är deras
naturliga tillstånd.
de Poncins blir lyrisk när han talar om
tranlampan som sprider sin hemtrevnad i
snöhuset. Han prisar den frusna fisken som
värmer ojämförligt mer än någon europeisk
mat, och av rått kött börjar han så småningom
vänja sig även vid det ruttna. Han kommer
eskimåerna nära, inte genom samtal och
tankeutbyte, utan genom gemensamma erfarenheter,
genom det av nödvändigheten framkallade
intresset för samma företeelser: hundar,
snöstormar, teraster, nattläger. Det är framför allt
på detta sätt, genom direkt upplevelse, han fått
veta något om dessa människor, och det har
i sin tur berett honom möjlighet att förmedla
vad han vet på ett mycket omedelbart sätt.
Han har inte dragit sig för hårda strapatser,
nästan otroliga från de parisiska salongernas
horisont, och det har han tydligen vunnit på
som människa, som eskimåkännare, som
berättare. Artur Lundkvist
Starhemberg berättar
Furst STARHEMBERG: Mellan Hitler och
Mussolini. Översättning av Nils
Holmberg. Bonniers 1942. 9: 50.
Det vilar något särskilt beklämmande över
händelseutvecklingen i Österrike 1934—38, den
tragiska slutakten i en världsmakts historia fast
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
