Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
utkant, och så är det en del älskog, skimrande
vacker och snabbt förflyktigad. Men det är för
allvarligt anlagt för att vara ren förströelse,
och själsteckningen är för ytlig för att fylla
högre krav. Så tycks det hela rinna ut i sanden
till slut.
Men dessförinnan har livsflödet strömmat
friskt genom bokens blad, och solen har blänkt
på vågorna. Thore Ericsson ger ett retsamt
intryck av att kunna mycket mer, inen det är
därför inte säkert att han någonsin förmår
framställa det. "Det är långt mellan
människorna" har utmärkta egenskaper, men det
är sannerligen inte någon stor roman.
Carl Olof Bergström
BIRGITTA AHLBERG: Tre konungars
drottning. Norstedts 1942. 10:—.
Birgitta Ahlbergs debutroman länkar sig till
de senaste årens rad av historiska romaner.
Det verkar som om författarinnan — känd som
redaktris av Turistföreningens resehandböcker
och medarbetare i förra årets årsskrift om
1100-talet — med denna skildring från samma
sekel hade velat skapa något slags svensk
motsvarighet till "Kristin Lavransdatter".
Motbilden är romanens huvudperson, Ulfhild,
drottning i tur och ordning åt Inge d. y., kung Nils
i Danmark och Sverker d. ä.
Det är på många sätt en ambitiös roman,
fast man måste påpeka att författarinnan ännu
inte lärt att begränsa sig och ännu inte funnit
sin stil. Drottning Ulfhild är monumentalt
uppfattad, men hennes psykologiska utveckling
— annars fullt trovärdig — har på flera ställen
blivit vårdslösad eller borttappad bland
mängden av kulturhistoriskt gods. Hon är en isländsk
sagokvinna, ödesbunden, på en gång ond och
god, stenhård och hängiven, iskall och het utan
att kunna hjälpa det själv. Bipersonerna kring
denna centralgestalt är ofta alltför mycket
bipersoner. I stället slösar författarinnan med
en myckenhet notiser om klädedräkt,
hushållsskick, husens utseende innan och utan, seder
och bruk, övertro etc., alla röjande en gedigen
kunnighet och en saklig inlevelse i
förhållandena. Men är avsikten att förmedla denna
inlevelse till läsaren, att skapa en atmosfär kring
de handlande personerna, förfelas den av
notisernas överflödande och nästan katalogartade
karaktär. Boken sönderfaller i två: dels en
stram ättesaga, trogen mot de isländska
förebilderna, dels ett museum av antikviteter. Dessa
båda kortlekar har blandats på så sätt att
patiensen inte riktigt vill gå ut. Där fattas
någonting: den förmåga av syntes som smälter
samman drama och dekoration. För den
uppmärksamme läsaren är nämligen dramat
intressant fast dekorationerna står i vägen och
dekorationerna fina fast dramat springer ifrån
dem. Man hade velat betrakta dem var för sig
när de nu en gång inte smälter ihop.
Det har varit ganska få diktare förbehållet
att skapa en trovärdig atmosfär i en historisk
skildring. Därtill räcker inte inlevelse, därtill
fordras identifiering.
Romanens arkaiserande språk är inte heller
av full konstnärlig halt, fast man här och där
påträffar fyndiga kärnord som till och med
Heidenstam kunnat vara nöjd med.
Gunnar Ekelöf
EINAR ÅBERG: Vidar Odensson. Gebers
1942. 8: 50.
Tiden har förvandlat litteraturen till något
av en industri. En stor mängd böcker är inte
längre annat än produkter eller "produktioner"
— om de framträder med större anspråk.
Som andra produkter eller produktioner
— revyer, filmer, annonskampanjer etc. —
bygger de gärna på ett uppslag, en "idé", ett
slags sandwichmannaskylt ägnad att fånga den
förbiströmmande jämngrå massans flyktiga
uppmärksamhet, med andra ord en föregiven
originalitet.
I debutanten Einar Åbergs roman, som
börjar med en lång studentikos beskrivning av
Valhall och gudarnas och gudinnornas liv
därstädes, består idén i att Odén, som fått sina
misstankar om tillståndet i människornas
Midgård, beslutar sända sin son Vidar för att leva
människornas liv och göra sina iakttagelser.
En vacker dag håller alltså en förklädd men
tvättäkta asagud sitt intåg i Stockholm, där
han råkar ut för manlig ekonomisk och
kvinnlig ekonomisk-erotisk egennytta,
sportjournalister, kommunister beskrivna efter 1910 års
konservativa mall med flera. Han tröttnar
småningom och återvänder till Valhall medtagande
en studentska i kemi som vantrivs i stån och
vill återvända till lantlivet.
6 BLM 1943 ii
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
