Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
långa historien om hans politiska
ställningstagande alldeles för kort: han bekämpade också
frihetstidens statsskick. I Strindbergs "Franska
bönder" finns inga "fascinerande noveller"
(sid. 74). — Det händer också att tungan löper
alltför lätt. Om Bellman, Blanche och
Strindberg fälles sålunda omdömet att de var "olika
varandra som få" (sid. 77).
Gunnar Brandell
TURE NERMAN: K. ]. Gabrielsson. Tiden
1942. 3:50.
STEN SJÖBERG: Fredrik Sterky. Tiden 1942.
4:25.
Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap har
beslutat utge en serie biografier över
märkesmän inom svensk arbetarrörelse, och av de
planerade skrifterna har hittills två utkommit.
Ture Nerman tecknar fint och förståelsefullt
vår första proletärskald, Karl Johan
Gabrielsson — grovarbetarsonen, som själv länge slet
som svältavlönad grovarbetare, tills han som
medarbetare i den socialdemokratiska pressen
lyckades förvärva en ställning, som något bättre
motsvarade hans verkligt originella begåvning.
När lungsoten 1901 tog kål på honom, hade
han hunnit förvärva även den kräsne Levertins
bifall för sin sociala diktning, av vilken
Nerman ger en klar framställning, illustrerad med
talrika citat.
»
Fredrik Sterky var en man av helt annan
typ än Gabrielsson. Han kom från
"överklassen", lämnade frivilligt en god anställning vid
posten för att helt ägna sig åt det spirande
socialdemokratiska organisationsarbetet och
gjorde betydande insatser särskilt som
grundläggare av Ny Tid och som
Landsorganisationens förste ordförande. Sten Sjöberg låter
oss få ett ganska gott grepp om denna
problematiska och intressanta personlighet.
Åke Thulstrup
En bok om människan. Utgiven av
NATANAEL BESKOW. Norstedts 1942.
6: 50.
Birkagården, hemgården och folkhögskolan,
fyllde härförleden trettio år, och till jubileet
utgavs en finstämd och vacker volym med bidrag
av tjugufem författare, bland vilka ett flertal
tillhör eliten av Nordens tänkare och
skriftställare. Det är betraktelser av olika slag kring
problemet människan; ibland går de åt det
sakligt utredande hållet, som Lydia
Wahlströms innehållsrika uppsats om Ellen Fries,
ibland blir det meditationer av mera religiös
eller mera profan prägel —• som exempel på
ytterligheterna skulle man kunna nämna
utgivarens egen inledande betraktelse och
Vilhelm Grønbechs uppsats "Hvad om vi
opdagede mennesket", fjärrsynt och frejdigt
polemisk på en gång. Hans Ruin skriver som
många gånger förr om det mystiska, skapande
ögonblicket; Fredrik Paasche har låtit trycka
ett alldeles utmärkt föredrag om Wergeland.
Hans Larsson och Alf Ahlberg bidrar med
korta filosofiska betraktelser, och det finns
dikter av bland andra Hjalmar Gullberg, Pär
Lagerkvist och Olof Lagercrantz. I stort sett är
bidragen genomträngda av den vördnad inför
mysteriet människan, som bör vara någonting
centralt i både profan och religiös åskådning;
och trots sin utpräglade åskådning finner de
flesta av dessa författare inte anledning att
blanda sig i dagens larmande polemik. Skulle
man nämna något som i ton och stil bryter
mot helheten vore det först och främst Kaj
Munk, som bidragit med ett sprudlande kåseri
om allt och ingenting, karakteristiskt för hans
livliga ingenium men också för hans
egocentricitet och brist på självkritik. Några av
bokens författare ägnar sig åt den teologiska
sporten att ivra mot oliktänkande, men det
övervägande flertalet driver människofisket
med finare not än så: den personliga
bekännelsen, varsamt trevande kring ett stort
mysterium. Gunnar Brandell
JULIA SVEDELIUS: Livets okände vän. Natur
och Kultur 1942. 5: 50.
Julia Svedelius’ nya lilla bok är av starkt
personlig art. Den har tillkommit under en
rekon-valescensperiod och innehåller åtskilliga
personliga minnesbilder, som dock väsentligen kretsar
kring frågan om livets utgång och syftning.
Inga namn nämns, men många är lätta att
identifiera; i många av skildringarna skall man
känna den moderliga värme och barska humor,
som gör Julia Svedelius till en så avhållen och
respekterad personlighet i vår lilla kulturvärld.
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
