Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Mårten Edlund: Makt. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅRTEN EDLUND
MAKT
När han kom in i rummet låg hon och läste.
Hon la ner boken på täcket och han gick fram
och gav henne en lätt kyss på kinden.
— Vi måste nog få den där grenen avsågad
i år. Ser du att eken snart växer in i rummet,
sa hon. Det är bra synd på den förstås. Jag har
vant mig så vid den. Men vi kan väl inte gärna
riva huset.
— Nej, det kan ju vara onödigt, skrattade
han. Men du vill ha grenen kvar sommarn ut
i alla fall?
— Det är klart. Tror du eken tål vid det?
— Ja, inte mår den illa av så lite.
— Det låter som du skulle tycka att det
finns andra som mår illa av lite.
Hennes röst var vänlig. Inte bitter och syrlig
som på dagarna. Alltid när de hade kommit
för sig själva på kvällarna, la hon om rösten.
Även om det hon sa var bittert, så hade hon
lagt av sig dagrösten. Trött resignerat kunde
det verka, men inte något annat.
— När du säger sånt, sårar du bara dig
själv, svarade han.
— Nej, dig också, förlåt mig, bad hon.
Han svarade inte, bara nickade.
Två sängar tätt intill varann stod ut från ena
väggen. Det breda fönstret var öppet, och
gardinerna fläktade lite i luftdraget som silade
genom eken. Några löv hade blåst av och
virvlat in i rummet. Hon låg och såg på dem
medan han klädde av sig i rummet bredvid.
När han kom in igen tittade hon upp ett tag
och såg hans kraftiga solbrända kropp. Hon
gjorde en ofrivillig grimas, och han märkte det
men sa ingenting. Så fäste hon åter blicken vid
de döda löven på golvet.
— Så tidigt du lägger dig i kväll, sa hon
utan att se upp.
— Ja, jag har inget särskilt att göra. Jag
kan lika gärna lägga mig och läsa. Du läser
väl en stund du också?
— Det gör jag säkert. Och vill du dra ner
rullgardin först är du snäll.
Han gick fram till fönstret och böjde ut
grenen som sköt in en bit i rummet. Gardinen
var svart och tät. Det blev alldeles mörkt. Han
stod kvar och blundade mot det svarta. Han
hörde en knäppning och det blev ljusare under
hans ögonlock.
— Vad står du och ser på? frågade hon.
— Du låter trött. Är du det? frågade han
tillbaka.
— Jag är alltid trött — och aldrig. Det vet
du väl. Men det är inte värre än vanligt. Vet
du hur det känns att aldrig kunna bli riktigt
trött, annat än invärtes.
— Ja, nog vet jag det. Dagarna kan vara
ett helvete ibland.
— Är det mitt fel det? frågade hon.
— Ja, delvis. Erkänner du inte det?
— Det har jag gjort många gånger. Men
jag kan inte vara annorlunda. Det är det enda
som håller mig vid liv. Och du vill ha mig vid
liv. Vill du inte?
— Det vill jag. Och därför bär jag dagarna.
— Är det svårt?
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
