Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Mårten Edlund: Makt. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅRTEN EDLUND
att gå emot henne. Hon stod och pustade en
lång stund utan att få fram ett ord.
— Säg någe då! sa han otåligt.
Det dröjde ännu en minut innan hon
fick fram något. Det kanske inte var en minut,
men det verkade så. Och sen forsade det ur
henne.
— Jo, nu ska herrn se, nu är frun alldeles
från vettet. Jag hörde att det ringde, och då
gick jag opp för att se vad som stod på. Och
kan herrn tänka sig, där låg hon på golvet
bredvid sängen och bara kvidde.
— Hjälpte Lina opp henne igen då?
— Nog försökte jag, men hon var precis
som en katta när jag kom åt’na, så det gick
inte alls det.
— Då ligger hon alldeles ensam där oppe
nu då?
— Ja, det är så klart det, för det vet väl
herrn att hon inte släpper in några andra än
oss två den här tiden på dan.
— Vad står Lina här och hindrar mig för
då? Förstår inte Lina att vi måste opp och
hjälpa henne.
— Det var just det jag hade tänkt föreslå,
svarade Lina.
Det var alltid vårarna som var värst för
henne. Ibland låg hon med nerdragna
rullgardiner flera dygn i sträck. Hon blev nästan
galen av det skarpa solljuset, och då stängdes
också fönstren, för hon tålde inte ens höra
fågelkvittret. Och när hon kände jordlukten,
och rökarna från bränt gräs kittlade henne
i näsan, brukade de få klistra för
fönsterremsorna igen.
Lina följde inte med honom in. Rigmor låg
utsträckt på golvet ett par meter från sängen.
Hon måste ha hasat sig dit på armbågarna.
Hon låg på rygg, men alldeles stilla och med
ögonen slutna. Hon öppnade dem när han
böjde sig ner på knä bredvid henne. Det var
nästan femton år sen de hade haft en så mild
och vacker glans.
— Snälla du, hjälp mig upp igen. Jag var
så dum så jag ramlade ur sängen. Du förstår,
det flög in en svala till mig, och jag ville så
gärna hjälpa den ut igen. Och då kom jag inte
ihåg att___Jag blev så ivrig.
Han lyfte upp henne från golvet, och när
hon la armen om hans hals kände han något
dunigt och mjukt mot nacken. Han la ner
henne på sängen, och då föll den lilla ving-
brutna, strypta fågeln ur hennes hand.
«
— Vill Lina vara snäll och hälsa frun att
jag äter middag i stån i kväll och att det
kanske blir sent, sa han innan han for.
Det blev sent. Men hon var fortfarande
vaken. Han såg en liten ljusstrimma mellan
gardinen och fönsterkarmen. Kanske hon hade
vaknat och tänt lampan när hon hörde bilen
komma. Han gick lite ostadigt och drog några
djupa andetag för att få in frisk luft i lungorna.
Trappan upp till övre våningen knarrade som
vanligt, men hon var ju ändå vaken. Om hon
hade väntat på honom eller vaknat när han
kom, det visste han inte. Och inte tänkte han
fråga henne heller.
För att bevisa att han var alldeles nykter
gick han direkt in och satte sig på sängkanten
och började prata med henne. Kanske lite för
obesvärat, tänkte han efteråt.
— Det ser ut att bli kallare nu igen.
— Är du alltid hos samma en när du är
inne i stån eller är det olika? frågade hon
lugnt.
Nu hade hon den där rösten han tyckte om,
och han kände sig inte alls förvånad över
frågan, fast han inte ens hade haft en aning
om att hon kände till saken.
— För det mesta är det samma en, men
i kväll var det en annan, svarade han utan
tanke på det ömtåliga i situationen. Hon kom
det på något sätt att verka fullt naturligt. Och
det var inte alls obehagligt. Det var hennes
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
