Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Victor Vinde: Profeten Péguy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VICTOR VINDE
gående glänsande analys av Victor Hugos
diktning, utmynnande i reflexioner rörande den
pågående fejden med den akademiska världen.
Det hela formar sig till en stor volym, som
författaren ironiskt döpt till "Victor-Marie,
greve Hugo" men lika gärna hade kunnat
kallas utkast till självbiografi.
Mycket i hans inställning till samhället
förklaras av hans sociala härkomst. Han kom
från mycket blygsamma förhållanden. Modern
flätade stolsitsar och själv påstår han sig ha
lärt yrket ehuru det kan vara en pose. Han
vantrivs med det borgerliga livet och avskyr
egentligen borgare. Medelklassaren —
hantverkaren i landsorten framför allt — har i hans
ögon räddat det mesta av den gamla tidens
ideal. Han blir gripen när han tänker tillbaka
på arbetarna förr i världen, som i hans
inbillning bli till helgon inte utan en viss likhet
med de gamla katedralbyggarna på
medeltiden. Den moderne arbetaren är som den
moderne borgaren en urspårad, en degenererad
individ. Skulden därför lägges på kapitalet
och kapitalisten. Så mycket märkvärdigare är
att Péguys bäste vän var storborgaren och
nihilisten Daniel Halévy, som han ägnade en
nästan underdånig vänskap, en gränslös,
omåttlig beundran — som till en grandseigneur från
svunna tider.
Han växte upp på landet utanför Orléans
och i själva Orléans, där han gick i folkskola
innan han som stipendiat överflyttades till ett
läroverk. Han är stolt över sitt fattiga ursprung
som över ett adelsbrev. Jag fattige stackare,
säger han. Han har något av den fattiges
undergivenhet — det märks framför allt i umgänget
med Halévy — den fattige bör stanna på sin
plats som skomakarn vid sin läst. Det är en
naturlag. Men samtidigt exploderar han — inte
över att han är fattig, men över att man trots
hans fattigdom inte erkänner hans storhet,
hans litterära insats. Han talar gärna om sig
själv och skriver "Charles Péguy gjorde så
eller så, skrev så eller så" som om han ville
övertyga sig själv om att man kunde skriva
om Péguy i tredje person.
Han tålde aldrig någon tvångströja och det
förklarar också att han bokstavligen rymde
efter två års lysande studier från École
Normale Supérieure i Paris, som fostrat flera
generationer av landets ledande akademiker
och politici. Den formella elegans, den absoluta
självsäkerhet, den något ytliga skepticism, den
oöverträffade dialektik som utmärka dessa
generationer av normaliens — så olika och
ändå så besläktade som Tardieu och Herriot —
är honom främmande. Han stapplar på målet
hela livet igenom och man har en känsla av
att han vill stappla på målet — för att man
inte skall glömma hans ursprung.
Charles Péguy är den börne idealisten. Med
vilken eld, med vilken övertygelse talar han
inte om republikens barndom — om den
republikanska mystiken — och när någon
gång omkring 1910 flera ur hans egen
omgivning i samband med den tilltagande
antiparla-mentariska pressfejden förlöjliga den allmänna
rösträtten, utbrister han i vredesmod: "Det
finns de som ha dött för Friheten som andra
ha dött för Tron ... ja, som ha levt som
hjältar, lidit och dött. Ett folk har lidit och
kämpat för att första bästa dumbom skall få
rätt att lägga ned en sedel i urnan ..." Péguy
menar att man inte har någon rätt att göra
sig lustig över röstsedeln, när man inte ens
vet vad den har betytt för generationer av våra
förfäder. De små reaktionära profeter, som
fira triumfer med sina angrepp mot
folksuveräniteten, skickar han föraktligt på porten.
Dreyfusaffären blev Péguys första stora
upplevelse och under dess hetaste år var han en
ivrig kombattant på gator och i
universitetsaulor. Han berättar själv att han vid ett
tillfälle gick i spetsen för en grupp unga
drey-fusarder, som ryckte in för att rädda
historieprofessorn Charles Seignobos — brinnande
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
